Jag låg också och gick igenom gårdagens samtal i mitt huvud. "Det känns som att jag har tagit rätt beslut" sa han. "jag mår bra"
jag sa att det känns jobbigt att jag måste vara kvar i detta med alla våra saker och skötandet av hemmet, han svarade
"jag känner inte att jag har något ansvar längre förutom ekonomiskt tills du hittar något. Jag kommer nog inte till huset i helgen, jag stannar nog här. Jag måste sätta mig själv främst och jag orkar inte åka dit."
Jag frågade igen varför han inte har sagt i från ordentligt när han började bli osäker. Han tyckte att han hade gjort det till en viss del, sen sa han att livet bara rullade på och att han gick med förhoppningen att det skulle bli bättre....jag minns att han nämde det och att vi pratade om att jag hade mycket just då. Han sa att han förstod och ville finnas där, jag talade ofta om för honom att jag var så tacksam och att han var underbar som gjorde det. Men det var inte helt dött! jag har funnits för honom mycket ändå. Men det minns han inte riktigt, inte heller vad han har sagt den senaste tiden. Hur ska jag kunna bättra mig eller förstå om jag inte får veta ordentligt? Vi som ofta sa att vi skulle hålla i hop vad som än hände, att man måste prata med varandra ordentligt....
Han kan inte heller förklara varför han sa att han älskade mig och inte ville förlora mig en vecka innan detta....inte heller att vi pratade om vart man kunde ha barnkammaren....
Jag har lagt ut en annons ang huset nu...det är en riktigt kap att bo här... jag vill bo här...men som singel är det för stort och ensamt.....det känns tungt i bröstet även i dag....men jag kan kanske fungera lite mer normalt än att bara gråta stup i kvarten vart jag än är. Jag vet att det ordnar sig...att jag kommer att bli lycklig igen.
Men det är hårt att få sin dröm krossad utan att ens veta att något är fel....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar