I förrågår var en ganska bra kväll.
Jag log, tände ljus hemma och kände mig allmännt tillfreds....en stund.... men i går....i går var det jobbigt.
Då jag vaknade och gick ut med hunden kände jag mig ledsen direkt, jag ringe min pappa och han pratade på.....direkt när det var min tur att prata så började jag att gråta. "det gör så ont..." fick jag fram....
Jag lämnade hunden hemma och körde till husläkaren, hela resan dit på 15 min, så grät jag.
Jag torkade tårarna när jag kom innanför dörren och kunde berätta om min hosta som inte vill ge med sig.
Då hon hade pratat klart och frågade mig om det var någon i min närhet som hade varit sjuk...då brast rösten och jag fick fram genom att tvinga tillbaka tårarna som ändå trängde fram över kinderna.."ja...min samb...förredetta....alltså jag har precis blivit lämnad...och vi flyttade till hus för tre månader sen....han var förkyld"...osv
Jag fick röntga lungor och ta prover och fick recept på hostmedicin med morfin. Det visade sig att allt såg jätte bra ut och att hostan bara är seglivad.
Lite senare under dagen så åkte jag till en vän som skulle vara hundvakt.
På vägen dit pratade jag i telefon, jag har fått kontakt med en kille som jag känner som också precis har blivit lämnad.
Jag brukar ringa honom med jämna mellanrum....vi finner väl någon sorts tröst i varandra just nu....båda har en likadan smärta som vi båda genomlider just nu.
Jag åkte till det nya extra jobbet och kände smärtan som en tung bly klump i bröstet. Med tunga steg gick jag dit och bytte om.
Det började bra....tills gästerna började dyka upp....
Julmusik i högtalarna, jul pynt och julgranen i sin fulla prakt.....
In kommer en kvinna med en nyfödd bebis på armen...
Tårarna brände under ögonlocken...men jag fick stå där, rak i ryggen, med ett leende och hälsa henne välkommen....
Under kvällen så kom det en massa gäster...och många av dem var höggravida....att tänka att det kunde ha varit jag inom snar framtid....att känna tillhörigheten till någon som jag gjorde för bara nån vecka sen....den var borta....tomt....ingen hemma som väntade....
Kvällen löpte på och jag lyckades hålla masken.....i omklädningsrummet i min ensamhet när jag skulle gå hem...då brast det.
Jag torkade och torkade, tårarna rann....jag snörvlade och sträckte på ryggen...sen gick jag ut till de andra och sa hej då.
En vän till mig som också jobbar där, kom förbi och sa hej då...då var det svårt att kämpa...hon höll om mig och tårarna rann sakta ner för kinderna....då jag sen skulle gå därifrån så såg de flesta i personalen att jag jag var ledsen, även då jag skyndade mig att gå.
"men oj, vad har hänt??!" jag svarade bara "jag har det jätte jobbigt på hemma fronten" och skyndade ut därifrån. Väl ute på gatan lät jag tårarna rinna, bland alla människor som skrattade och umgicks, gick jag sårad mot bilen.
I dag ska jag i väg och arbeta på mitt andra extra jobb, jag har sovit 4,5 timmar sen förra jobbet....
Många människor hör av sig, även folk jag inte har pratat med på nåt år.
De är alla jätte snälla och säger att de finns för mig om jag behöver hjälp eller liknande.
Det värmer...men det är jätte svårt för mig i sorgen att sträcka ut en hand till dem även då jag vill...Jag går bara i ett töcken....de får komma till mig om de vill nå fram.
Det som faktiskt fick mig att le med hjärat i går, var när två gäster kom in, såg mig i en hörna av lokalen där jag gick runt och tände ljus...."jaha..då ska vi se...men där borta står en liten flicka, henne kan vi fråga."
Jag är dock 34 år...men den fick mig att le....
Jag gick igenom en del sms innan jag somnade i går....två veckor innan han gjorde slut hade han skrivit..."Jag älskar dig massor!! Det enda jag vill är få vara med dig!!" 4 dagar innan han gjorde slut så skrev han "Men det betyder inte att jag inte älskar dig!!!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar