I lördags var vi på familjemiddag.
De flesta vet att jag inte kan äta vad som helst.
De som höll i middagen höjde glasen för en skål och presenterade maten.
Jag väntade spänt och med glädje att de sen skulle säga min mat, men det gjorde de inte.
Jag haffade den ena när hon var på väg ut i köket och frågade:
Jag: "Vad blir det för mat för mig?"
Hon: "Du får en sallad, och sen får du ta det som står på bordet, som du kan äta."
Jag smet in på muggen och höll mig från att gråta.
J kom efter.
Han frågade vad det var och jag berättade.
Jag förstår att de inte gjorde detta av elakhet.
De tänkte inte på hur jag upplevede det.
Jag är känslig just nu.
Det är väl inte hela världen att de inte presenterade min mat.
Det är väl inte hela världen att de gav mig sallad.
Men jag har varit med om detta sååå många ggr i mitt liv.
Varför ska jag särbehandlas?
Varför kan inte jag bli behandlad som de andra?
Är inte jag lika speciell?
Varför kunde de inte, stolt, presentera min mat också?
Som min ena kompis sa, det finns massor med recept på LCHF eller Paleo som man kan hitta på nätet.
Att man kan anstränga sig för mig också.
Det är inte så krångligt som vissa tror.
Det känns som att jag är "jobbig".
Det är absolut ingen kul känsla, jag lovar.
Jag känner mig utanför.
Jag har en sjukdom och jag vill inte ha den.
Det är ju inte kul om ni tror det.
Jag har inte valt den.
Vi kan byta om ni vill?
Därför är det viktigt för mig att få känna mig viktig, precis som alla andra.
Det räcker väl med den smärta som sjukdomen ger mig på annat sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar