Samtalet med jobbet och läkaren

Personalchefen ringde mig.

Försäkringskassan skickade mig en blankett där det står att jag och min arbetsgivare ska fylla i den i hop. Det är för att se om det finns någon anpassning som jobbet kan göra för att få mig att kunna komma tillbaka trots att jag är sjuk.

Jag hade mailat till min chef om allt och frågat om vi skulle ses eller hur vi skulle göra.

Han svarade att det var tråkigt att jag inte var bättre men att han hoppas på att jag blir det snart.
Sen skrev han att han bollar över blanketten till personalchefen.

För att återgå till det jag skrev i början, personalchefen ringde mig och sa:

"Hej, skickar du mig blanketten så fyller jag i den."

Jag: "Men så då finns det ingen anpassning man kan göra på jobbet?"

Han: "Nej."

Jag: "Men det där jag föreslog då ang tiderna?"

Han: "Vaddå?"

(Då jag hade möte med jobbet ang min hälsa, så sa jag att om jag inte har så stort skov, så vill jag jobba. Men då behöver jag få komma nån timme senare eller så.
 
Jag frågade om det fanns någon möjlighet för det.
Chefen sa att det kanske går att ordna.
Hellre det än att jag går hemma helt vissa gånger kan jag tycka.)

Jag: "När vi hade mötet så sa jag det. Att om jag har skov som inte är så kraftigt så kanske jag kan jobba, fast kortare."

Han: "Jaha... Ja det finns en ruta för det att fylla i ser jag på blanketten."

Sen var typ samtalet slut.

Jag blev ledsen efter samtalet för att jag känner att de inte bryr sig.

I en perfekt värld hade jag velat att min chef ringde mig.
Pratade om min hälsa och berättade att personalchefen vet hur sådana här blanketter ska fyllas i, därför får han göra det.

Sen hade jag velat att personalchefen hade sagt typ:

"Hur är din sjukdom? Skulle du överhuvudtaget kunna jobba när du har skov? osv...
SEN, säga att det inte går att anpassa jobbet till min sjukdom.

Det fanns ingen öppning för diskussion och inga som helst frågor till mig, ingen kommunikation.

Fem minuter efter att jag haft samtalet med personalchefen, så ringde min läkare, hon som har hand om min sjukdom.
Hon hade haft ett samtal med min handläggare på försäkringskassan.

Hon hade berättat om min sjukdom.
Att jag kommer att vara sjuk ett tag till.
Att jag måste få denna tid på mig att tillfriskna.
Hon hade också tagit upp mitt mentala mående.

Handläggaren hade varit helt införstådd med allt.
Det hade varit ett bra samtal.

Jag kände hur jag slappnade av.

Läkaren sa till mig att, vad jag än gör nu, så fortsätt med det då sjukdomen verkar bli bättre.

Jag berättade om jobbet och samtalet jag precis hade haft.
Hon sa att det tyvärr är så...

Hon ser det ofta.
Det finns ingen förståelse hos folk.

Jag sa att arbeten bara verkar intresserade av att tjäna pengar...
Hon svarade att det tyvärr verkar så.

Hon tyckte att det var viktigt för mig nu att ta det lugnt.
Låta allt vara och se till att bli frisk, både mentalt och i sjukdomen.

Det har jag ju svårt med...
Men jag ska försöka.

Har ju blivit liiite bättre med det...

Depression, 2

Efter solsken kommer regn....

Ja, så var det för mig.

Det var en kväll som jag skulle sova.
Jag hade varit glad i några dagar.

När jag släckte lampan så började paniken att krypa på.

Jag kämpade för att få bort den känslan.
Den skrämmer mig.
Det känns som att demoner skulle kunna släppas fria.

Fast jag har läst om att man är rädd för att dö av panik och ångestkänslorna.
De är så skrämmande.

Jag är inte rädd för det längre, att man ska dö av de fysiska sakerna som händer i kroppen av panik.
Men jag är rädd för att släppa fram mina känslor av smärta.

Till slut så somnade jag.

Jag sov dåligt, hade konstiga drömmar och vaknade ett par ggr.

När jag väl var uppe så hade jag en dålig dag.
Kände mig stressad, hade som en pirrande, jobbig känsla i bröstet och tungt att andas. Plus att jag kände mig ledsen, jätte ledsen.

Då vissa tankar dök upp så greps jag av en stark känsla av att börja gråta, sen försvann den direkt. Så var det i flera timmar.

Skitjobbigt!

Dagen efter var det samma känslor men inte lika kraftiga.

Då fick jag ett samtal av personalchefen på mitt jobb....
Efter det samtalet så var jag ledsen och uppgiven.

Fem minuter senare så ringde min läkare (mag och tarmspecialist läkaren) och det samtalet gjorde mig stark igen.

Det är jobbigt att pendla såhär och jag hoppas att jag får prata med någon professionell snarast så jag pysa ut lite känslor...

Jag har lärt mig nu, att jag nog har hållit mina erfarenheter inom mig.
Jag har pratat öppet om dem genom åren till andra, men jag har stängt av känslorna inför dem.

Har inte förstått det förrän nu....
Jag som trodde att jag var så öppen med mina känslor.

Depression

Mina dagar går verkligen upp och ned.

Helt plötsligt har jag fått en massa kraft!
Jag som knappt orkade gå upp för en backe, har nu arbetat i trädgården i flera dagar.

Antingen är det järnet som jag fick eller så är det för att tarmen mår bättre.
Ja, den gör faktiskt det!

Men jag har varit ganska glad och orkat mer så jag tänkte att jag börjat må bättre.
Sen en dag så var jag ledsen igen...

Då blev jag lite nerslagen... trodde ju att allt var på bättringsvägen.

Jag googlade depression och där står det att man absolut kan ha bättre dagar, men det betyder inte att man är frisk för det.

Det märks att jag inte vet så mycket om depression....

Jag orkar inte alltid höra av mig till vänner och pappor.
Jag har liksom inget att säga...

Andra dagar så vill jag höra om någon annans liv, så att jag kan tänka på annat än mitt mående.

En av mina vänner sa att hon låter mig vara i fred lite.
En annan av mina vänner hör inte av sig alls.

Jag undrar om det beror på samma som den första?

Jag känner tvärtom.
Jag vill att folk hör av sig och INTE låter mig vara i fred.

Jag kanske inte är så pratsam alla dagar.
Kanske låter jag monoton på rösten.

Men jag behöver kontakt med andra ändå trots att jag gärna isolerar mig just nu.

Jag känner mig väldigt ensam i detta och har mörka tankar emellanåt.
Så jag bör bryta det genom att "störas" av annat i livet.

Basutredning på Prima, besök 2

Häromdagen var jag på Prima för en basutredning.

Hon var mentalsköterska.
Hon ställde väl egentligen samma typ av frågor som läkaren hade gjort.

Fast jag tyckte inte att det var så strukturerat.
Om de nu ska ta reda på hur det står till med mig så borde upplägget varit annorlunda.

Det blev mest fokus på min uppväxt.
Det blev inte så jätte mycket om vad som är jobbigt i dag.

Men vad vet jag, jag är inget "proffs".

Hon var jätte gullig mot mig.

Jag grät ju en del...

Hon sa flera ggr att jag verkade vara en sådan snäll person.
Hon sa också att livet hade varit väldigt tufft mot mig.
Att det inte var konstigt om jag hade det jobbigt nu, tex med tillit osv, då flera hade skadat mig genom livet.

När jag skulle gå så sa vi bara hej då och då sa hon:

"Kan inte jag få krama dig? Jag vill ge dig en kram."

Vi kramades och hon höll om mig och sa: "Lilla du, det kommer att bli bra."

Jag vet inte varför jag haft sådan effekt på dessa två.
Kanske ser jag inte själv vad jag har gått igenom i livet....

Det känns otroligt skönt när folk bryr sig om en, på riktigt, genuint.
Då blir det att man tar en djup suck och känner ro i själen.

Så....nu väntar jag på att få komma tillbaka till en läkare igen för att den i sin tur ska bestämma vart jag ska hamna.

Press på att bli frisk

Jag har fått ett brev av försäkringskassan.

De vill att jag har ett möte med min chef och går igenom formuläret de skickade.

Det innehåller frågor såsom:
"Beskriv arbetsuppgifter, kan medarbetaren få andra arbetsuppgifter? Kan man anpassa arbetet, tex andra arbetstider, osv. Är det möjligt med omplacering?"

Det ska försäkringskassan ha in nu men det börjar att gälla då man har varit sjukskriven i 3 månader.
Jag har 2 månader kvar.

När jag läste brevet så blev jag stressad.

Jag kände press på att bli frisk och gå tillbaka till jobbet.
Jag har ju knappt hunnit vara sjuk!

Jag ringde till min handläggare på försäkringskassan och hon sa att jag inte ska känna någon stress.
De måste göra detta, de har ju sina regler också.

Men jag får ta kontakt med min chef snarast.
 
Känns inte alls bra att inte få vara sjuk och vara i fred lite.
 
Att få vara sjuk och ha tid på sig att bli frisk.

För att få vara sjuk, måste man vara tillräckligt frisk för att få vara sjuk....

Första besöket på Prima

Då jag klev in i väntrummet på Prima så blev jag paff.

Det satt jätte många där.
Väntrummet var fullt med folk.

Galet.... men jag har ju hört att det är många i dag, som mår dåligt.

Jag var jätte nervös, jag vet inte varför.

Jag fick träffa en läkare.
Hon var jätte gullig!

Dock så ville hon veta saker om min uppväxt, lite mer detaljerat...
Vart jag var uppvuxen, vilka skolor jag gått i.
Mammas missbruk, det jag har varit med om, osv.

När jag sa att jag har blivit sexuellt utnyttjad så ville hon veta hur.

Det var jobbigt.

Ett par ggr under samtalet så började hennes ögon att tåras.
Jag kan tycka att det är fint.
Att man då har empati och kan sätta sig in i andras smärta.

När jag hade berättat allt klart så sa hon: "Du är en väldigt stark kvinna."

Hon sa det två ggr, det kändes bra men jag sa också till henne att även min kraft någon gång tar slut.

Det förstod hon och sa att det var bra att jag sökte hjälp nu och inte senare.

De kommer att kalla mig på en basutredning som görs av en psykolog.
Då får jag svara på en massa frågor.

Det är för att de ska kunna ställa en diagnos, för att därefter veta vilken typ av hjälp jag ska få.

Hon sa att jag definitivt ska träffa en psykolog/kbt.

Så jag väntar spänt på nästa besök....

Dax för ett besök på Prima

I dag ska jag till Prima.
Barn och vuxen psyk.

Vaknade med kraftig yrsel.
Jag har det i bland då jag vaknar.

Väldigt sällan dock.
Jag brukar då somna om i ca en timme, när jag sen vaknar är den borta.

Jag ska träffa en läkare på Prima.
Undra om jag ska träffa en läkare först och sen en psykolog?
Eller ska jag gå hos läkaren hela tiden?

De har både läkare, psykologer och kuratorer där.

Jag ringde dit i går och frågade om de har någon tidigare tid än den jag har inbokad.
Då fick jag komma redan i dag.

Känns nervöst....

Ute med kollegorna

I går var jag medbjuden på restaurang.

Det var det gänget som jag hade jobbat med sist.

Jag var nervös på hur det skulle vara att se dem, nervös över deras åsikter över att jag var sjukskriven men ändå kunde gå ut, nervös över att vara bland massa människor.

Kvällen var jätte bra!

Det visade sig att en av mina kollegor, som är relativt ny, har ulcerös kolit.
Han hade bara haft det i 2 år och haft 3 skov än så länge.

Så vi hade lite att prata om.

Han sa att man skulle skita i vad cheferna på kontoret sa.
Att alla kanske inte förstår om vår sjukdom, mm.
"Chefen kanske får cancer i morgon! Vad ska han göra då?"
Var hans kommentar.

Det var lite roligt men sant.
Cheferna kan vara kaxiga och tycka att företaget går först.
Att man inte vill anställa sjuka personer...
Men sen när man får ett problem själv eller i släkten...
Ja, då omvärderar man.

En av killarna sa flera ggr att han hade saknat mig.

När vi gick från restaurangen så skulle hälften gå hem och hälften gå och spela biljard.
Jag blev ju snabbt trött så jag skulle absolut hem.

Vi samlades utanför restaurangen och kramades hej då men alla fastnade kvar och pratade.

Han som har varit arbetande chef för det bygget vi hade varit på, tog tag i mig och sa: "Kom".
Han drog mig åt sidan.

"Jag vill bara säga att du är väldigt omtyckt. Jag vet inte hur det är att vara sjuk sådär och inte kunna jobba, men alltså jag vill att du ska veta att du är omtyckt. Jag har jobbat med många praktikanter och lärlingar mm, genom åren, så jag kan se vilka som är bra, och jag ser på dig att du vill lära dig.
Du är vaken och du frågar mycket."

Jag blev alldeles stum!

Denna kille har bara haft mig i sitt arbetslag i knappt en månad.
Han har alltså sett detta hos mig?
Jag antar också att de andra killarna som har jobbat med mig i ett år har sagt sitt också om mig.

Det gjorde verkligen min kväll.
Jag blev jätte glad!

Sen hörde jag om ett projekt en av killarna skulle hamna på.
De ska göra lägenheter.

Fan, det vill ju jag också göra!

Jag blev taggad att gå och jobba! :)

Som om jag inte alltid har velat jobba med detta.
Jobbigt att bli ännu mer taggad. :)

Det var bra att jag följde med på restaurangen.

Blod, bråk, biologiska medciner, osv....

Det har hunnit hända en del på några dagar.

Lördag,
så blödde jag.
Ökade lokalbehandlingen till 2 om dan ist för 1.
Livet kändes allmänt ledsamt och trist.
Var hos mina pappor på en fika med J och barnen.

Söndag,
så hade jag våldsamma kramper direkt på morgonen på toa och det resulterade i att jag kräktes. Sängen kallade och jag fick frossa, som vanligt efter kräkning.
Jag kände mig ledsen.
Jag kände direkt då jag vaknade att jag ville flytta hem.
Kanske även göra slut med J.
Jag ville inte se honom och inte hans barn.

Jag låg i sängen hela dagen.
Hade ingen aptit.
Var för svag att göra nåt.
Berättade för J vad jag kände.
Han blev avstängd och sa att det kanske var bäst att få lite andrum och att jag borde bo hemma ett par dagar.

Måndag,
Min mage var ganska bra.
Jag och J satte oss i köket med en kopp kaffe och pratade.
Vi pratade i flera timmar. Lugnt och öppet.
Kom fram till att jag inte alls vill flytta, han vill inte heller att jag ska flytta.
Vi kände båda två att det har blivit väldigt negativt mellan oss.
Kärleken finns inte och vi är inte gulliga mot varandra.

Vi insåg båda två att vi måste lägga band på oss själva när vi blir sura, mm.
Han måste vara mer öppen med sina känslor och inte ta allt som kritik.
Jag måste tona ner min reaktion.
Jag är väldigt stark i mina åsikter och stark i mitt sätt att framföra dem.
Det kan väl få många att gå i försvar.
Jag förstår oxå att jag måste vara extremt tydlig mot honom med allt.
Så att man inte missförstår varandra och vi fattar ju tydligen inte alltid varandra så då kan jag inte jämt anta att han fattar saker.

Vi sa båda två att vi inte alls vill göra slut eller något sånt.
Vi har ju massor med starka känslor för varandra.

Vi måste prata mer.
Inte bråka.
Man når inte fram då man bråkar.

Den största boven i detta, hos mig är, att jag är sjuk.
Det tar på krafterna som bara den.
Jag är hemma heeeeela tiden och träffar inte andra.
Inte undra på att humöret inte är glatt.

Den största boven i detta, hos honom är, att han inte vet hur han ska hantera min sjukdom pga sin uppväxt med en sjuk mamma.

Sen har jag insett saker om mig själv.
Jag måste verkligen ändra på dessa saker.
Det är att jag ger upp mitt eget liv för min partner.

Jag servar honom och hans barn.
Tar hand om nästan allt i hans hem.
På detta ska jag försöka ta hand om min hund, som har försakats lite.
Ta hand om mitt hem, mina fiskar och blommor, som också försakas lite.

Sen det viktigaste av allt...
Ta hand om mig själv.

Det gör jag ju inte.

Om jag åker hem för att ta hand om mitt hem, då kanske det tar ett par timmar mer än jag har tänkt.
Istället för att stressa, inte göra saker helhjärtat och skynda mig till J för att laga mat till barnen och oss....
Så får jag helt enkelt ringa och säga: "Det här tar längre tid än tänkt.
Du får laga maten."

Det är så mycket mer saker som jag gör, där jag glömmer bort mig själv.
Det är slut med det nu! :)

Men som jag har skrivit förut, det tar tid för två personer att lära känna varandra och få livet att rulla på tillsammans.

Jag har trott att allt går på en gång.

Men jag har ju träffat en kille med två barn, det är inte så att jag medvetet tänkte: "Jag ska träffa en kille som har två barn."

Bara att leva med någon som har barn är ju en prövning i sig.
Jag tycker mycket om hans barn men jag kan också känna att jag inte vill umgås med dem jämt.

Det är helt ok att känna så.

Jag vill inte umgås med J hela tiden heller.
Jag har ju ett behov av att vara själv i bland.

Det tar tid att anpassa sig till saker och i bland kanske man inte alls gör det.
Men då får man hitta ett sätt att kompromissa om man ska leva i hop.

Tisdag,

Var på sjukhuset, J följde med, gjorde en undersökning där min läkare såg att jag var inflammerad.
Vi satt ned och pratade efteråt.

Min läkare ville sätta mig på biologiska läkemedel.
De är likadana som cellgifter, men de jobbar på olika sätt.

Då skulle man få sprutor som man tar hemma eller via dropp på sjukhuset.
Regelbundet.
I början får man bara dropp på sjukhuset då biverkningarna kan ställa till det.
Många får dock sina liv tillbaka.

J blev lyrisk och tyckte att det var jätte bra!

Jag är inte riktigt där....

Jag sa till läkaren, att mildare medicin verkar ändå bita en del på mig.
Kan man inte bombardera med den först?

Jag är ju inte helt emot mediciner.
Jag har ju ändå accepterat att ta kortison när jag inte blev bättre.

Jo, det höll hon med om att jag hade gjort och att vi kunde avvakta lite till.

Hon sa också att kortison vill man inte att folk ska stå på en längre tid.
Det urkalkar skelettet och det kan man aldrig reparera.

Hon sa också att jag haft en inflammation som har småputtrat i flera år och det är inte bra.
Cancerrisken ökar markant om man går med en inflammation en längre tid.

Så...som jag brukar skriva, fortsättning följer.

På väg till sjukhuset, såg jag genom bilrutan, en tjej som var iordning gjord och hade långt hår.
Tårarna föll sakta över mina kinder....
Här sitter jag med mjukiskläder, osminkad, blek, mörka ringar under ögonen, och med kort hår pga att jag har tappat hår....

Livet är orättvist i bland.

Vilket jävla skitliv!

Hur i helvete ska jag kunna hålla skenet uppe?

Hur fan ska jag kunna vara den glada och spralliga person jag egentligen är med denna jävla sjukdom?

Jag slutade att blöda för en vecka sedan.
Med tillägg av lokalbehandling Pentasa till Cortiment.

Blev jätte glad och lättad av det.

Hoppet började att smyga sig på...

För tre dagar sen så började jag att bli bättre i magen.
Jag gick bara på toa en gång om dan och allt verkade på bättringsvägen.

I går kväll blev jag ställd....
Det kom slem, var det lite blod i??

I morse fick jag ett tydligare svar...

Blod.

Jag blir så jävla less!!
Så less.
Så ledsen och arg frustrerad.

Jag vill bara lägga mig ner och dö!!!!

Vilket jävla skitliv!!

Sur

Jag är arg som ett bi!
På J och allt runt omkring.

Vet inte varför.

Vill bara vara i fred!

Nu är J och hans barn hemma, jag brukar ju tycka om det.

Nej, inte i dag....

Jag vill vara själv.

J bad om ursäkt

J ringde mig i går på sin lunch.

Han sa att det kändes lite dumt pga det som hände under natten när jag hade värk. Jag sa till honom att han är svår att älska och tycka om, när han är sådär självisk. Det blir en distans mellan oss.

När han kom hem så sa han direkt att han hade haft dåligt samvete hela dagen över att han inte hjälpte mig och att han ville be om ursäkt.

Han blir frustrerad när han ser mig må dåligt.
Han mår dåligt för att han tycker synd om mig och att han inte vet hur han ska ta bort min smärta. Det gör ont i honom att se mig dålig.

Sen så stänger han av sina känslor pga de erfarenheter han har av sin sjuka mamma. Så hans känslor blir väldigt förvirrade av allt och han vet inte alltid hur han ska bete sig.

Visst, jag kan köpa det till en viss del.

Men det bör bli bättre om vi ska ha ett liv i hop.

Sjukdomen är i bland en stor del av mitt liv.
Då vill man ju ha sin partner vid sidan om som kan ställa upp för en då det verkligen behövs.

Man måste absolut inte vara jätte lika varandra och gilla allt den andre gör för att kunna ha en relation med någon, men vissa saker är väldigt viktiga och de måste då finnas där. 

Men jag är inte arg på honom.
För jag inser att alla klarar inte av allt.
Om han inte klarar av att finnas till för mig när jag behöver det, ja, då är det så. Då bör vi gå skilda vägar.

Dagen efter järnet

Wow!
I dag har jag sovit i 12 timmar.

Kanske för att jag inte sov så mycket natten innan.
När jag vaknade så kände jag mig febrig och sjuk.

I går var jag och fick järndropp.

Jag var nervös som fan.

Sjuksyrran var väldigt snäll och tydlig med all info pga. min nervositet. :)

Jag hoppas verkligen, verkligen att det hjälper mig.

I dag när jag var på muggen så hade jag extrem kramp.
Jag började att må illa av smärtan och trodde nästan att jag skulle kräkas.

Klarade mig från det...

Är det ett bakslag av sjukdomen eller biverkningar från droppet?

Känns ju inte så roligt mentalt när det blir såhär....

I går var jag bara på toa en gång.
Jag blev jätte glad över det och tänkte på jobbet.

Kanske kan jag gå tillbaka snart?

Men, dagens toabesök slog genast bort dessa tankar....

Lite klagan

Jag måste skriva av mig!

Fan vad det ska vara jobbigt att ha en relation.

Först är man förälskad och allt känns bra.
Men sen kommer vardagen och man ska lära känna varandra och acceptera varandras vanor och sätt.

Jag hade extremt ont i svanken i går, strålade ner i skinkan och benet.
Jag klagade inte.

Brukar aldrig göra det.

Sen att jag tar tid på mig att resa mig ur soffan...ja det kan jag inte påverka om andra ser. :)

Så J såg det och frågade och jag svarade.
Han har varit med om detta en gång förut.
Att jag hade så ont så jag knappt kunde röra mig.

Vi la oss för att sova.

Jag blev väckt, mitt i natten, av att hans dotter kom ner till oss.
Han följde med henne upp för att stoppa henne i sin säng.

När jag blev väckt så kände jag hur jäkla ont jag hade.

När J kom och la sig igen så sa jag:

"Är du fortfarande vaken?"
"Ja." Svarade han lite lågt.
"Jag behöver hjälp, Tens maskinen...."

(Info om Tens: https://sv.wikipedia.org/wiki/TENS)

"Jag vet inte vart den är." svarade han surt.
Jag sa vart den låg.
Han svarade inte och jag sa inget mer.

Jag tänkte att jag skulle försöka att sova, trots smärtan.

Varje gång jag skulle vända mig i sängen så vaknade jag av extrem smärta.
Det skar som knivar.

Jag grymtade av smärta i en sekund, och sen somnade jag om, för att vara med om det igen, efter någon timme. Sen igen och igen....

Tillslut så klev J raskt upp, hämtade Tens maskinen och la den bredvid mig.

Jag: "Kan du snälla hjälpa mig att sätta dit den?"
Han: "Jag behöver sova! Jag har redan blivit väckt av min dotter och sen av dig flera ggr.
Jag ska upp tidigt i morgon! Jag sover på soffan!" Han var sur och lämnade sovrummet.

Jag insåg att jag skulle behöva sätta dit tens maskinen själv....

Jag rörde mig jätte sakta för att göra det och det skar av smärta.
Det resulterade i att jag började att gråta, delvis för smärtan och delvis för att han inte kunde hjälpa mig.

J kom tillbaka in i sovrummet när jag började att gråta, han tog sin kudde och gick igen.
Istället för att hjälpa mig.

I morse då jag vaknade, så hade jag ett mess från honom.

"Det gjorde ont att se att du hade sådan smärta så att du grät.
Men jag behövde verkligen sova, blev ju väckt av min dotter och sen av dig hela tiden. Jag älskar dig."

Fy fan vad sur jag blev!

Älskar man någon så hjälper man den och ställer upp för den.

Nä, det här är nackdelen med att bo i hop.
Nu vill jag ju inte umgås med honom på nån dag, jävligt själviskt tycker jag.

Han tycker att det är jobbigt att jag jämt är sjuk.
Jag tycker det är jobbigt att han är självisk.

Inte helt lätt att ha en relation....

Vila= smärta

Ironiskt....

Jag mår inte bra i sjukdomen, är svag i kroppen och även mentalt.
Jag vilar ofta, alltså, sitter i soffan.

Vad resulterar det i?
Jo, att mitt diskbråck trycker på en nerv och jag får så ont så jag kreverar!

Det gör såååå ont att röra sig.

Så det är inte bra att sitta still, vi är ju gjorda för att stå och gå.

I dag ska jag till sjukhuset och få järndropp.
Det känns lite läskigt.

Känner mig lite utelämnad och sen att få en nål i armen som ska sitta där en stund.

Ja, jag är fånig, men jag är känslig för sjukhus, mm.

Funderade på om jag skulle ringa min pappa, styvpappa eller nån vän och be dem följa med. :)

Men jag klarar det.
Sjuksköterskorna där brukar vara så gulliga.