onsdag 6 oktober 2021

Till sist blev jag hörd

 Nu har jag haft mitt sista möte med företaget.

Jag blev ditkallad i januari för att vd:n hade "hört" att jag inte presterade.

Vilket inte var helt sant, det fanns en orsak och skitsnack blev en "Sanning".


Jag blev jätte paff och det tog hårt.

Jag har aldrig hört något liknande i hela mitt liv, snarare tvärtom.


På det andra och tredje mötet innan sommaren så släppte jag ut allt.

Jag berättade om mobbingen, härskartekniker, sexuella anspelningar, mm. 

De blev chockade över allt som berättades.

HR sade att vd:n måste ta tag i detta.


Mötet i dag, blev bra.

Dock är det tungt i mitt liv just nu. 

Jag mår dåligt över att det har hänt så mycket tråkigheter under så kort tid.

Kollega tog sitt liv, Gammal vän dog, Moster dog, hunden låg inlagd, pappa låg i respirator, min kära vän tog sitt liv, min älskade lilla hund har fått sämre hjärta och måste gå på medicin, jag vet inte hur lång eller kort tid jag har kvar med honom. Vem är jag utan honom? Han har ju funnits med mig i över 15 år. Plus, pricken över i:et är att gyn hittade 3 olika saker, så jag måste opereras för det ena och det ska skickas in på analys. De andra två sakerna ska kollas upp snart igen.

Allt detta under ett år. Det är tungt att bära...

Men trots det så kändes det bra med mötet på jobbet.

Vd:n sa i slutet att jag hade gjort något bra.

En process startas av detta och de ska ha konferens med alla chefer och prata om beteendet gentemot de anställda.

Visst finns det anställda som segar och inte vill jobba, men oavsett så ska man bemöta folk med respekt och tänka på hur man behandlar dem.

Så tack vare att jag vågade öppna upp mig så har de skaffat ett mentorprogram för alla lärlingar, då jag föll mellan stolarna i början som lärling, och de ska nu jobba för att det ska bli en trevligare arbetsplats.

Det har varit tufft, dessa år, men det har varit värt det.

Även om jag sen beslutar mig för att gå vidare till ett annat arbete, så har jag lämnat med flaggan i topp och fått till en förändring för nästa person.

fredag 23 juli 2021

Livskvalité vs. Pengar

Jag pratade i telefon med ett jobb i går.

De hittade mig på Linkedin.

De är jätte intresserade av mig och arbete där låter bra.

Det låter som att man får lära sig massa olika saker.

Dock kommer lönen att sänkas.

Men jag jobbar på bygge. 

Vill man tjäna mycket pengar, så ska man jobba på bygge. 

Men jag vill inte jobba på bygge, så.... vad är mer värt? 

Såklart inte pengarna utan livskvalitén.

Det är vad jag skulle säga till andra.

Men jag har svårt att följa det själv, svårt att släppa den inkomst jag har nu.

Plus att jag är nojjig, för mycket "tänk om" tankar som göra att jag inte vågar släppa mitt jobb för ett nytt.

Semesterstress

 Stress.


Varför känner jag stress?

I morse då jag vaknade så tänkte jag på att det jag var ledig, det var så skönt att kunna ta det lugnt.

Låg och sträckte på mig i sängen och helt plötsligt så tänkte jag: 

"Nu har det gått en hel vecka av semestern och vad har jag gjort?"

"Vad skulle jag ha gjort då? Något vettigt," tänker jag.

Vad är det då?

Städa, rensa, osv, få saker gjorda.

Vara på min lott, men det kan jag ju inte förrän getingboet är borta.

Ja, jag har fått getingar i en kista.

Ska få hjälp i dag att ta bort det av en bekant som erbjöd sig.

I vilket fall som helst, varför ska jag få saker gjorda?

Tänk om jag vill göra, ingenting!!

Är det slöseri med tid då? Ja, lite.... så känner jag.

Jag kan också kolla på facebook och känna ett sting av avund.

Folk lägger upp bilder på hur de badar, har rest bort inom Sverige, osv.

Vad gör jag då? 

Sitter hemma på kvällarna, kollar på serier och äter min middag, precis som jag gör då jag jobbar...

Sen blir jag smått irriterad på mig själv som känner så. 

Man ska inte jämföra sig, man ska vara nöjd när man känner sig nöjd över sin tillvaro. Detta är mitt val och jag är nöjd med det!

Men jag har: 

Rensat och kört bort saker till second hand.

Trimmat min hund.

Varit på Ikea.

Fikat med en kompis.

Klippt mig.

Varit på massage.

Varit på min lott.

Är inte det att göra saker?

Jag kände mig även FÖR stressad för att gå på massage, Jag tänkte nästan avboka den. Men jag bokade massagen för att kunna komma ner i varv.

Ja, det är sådana tankar jag brottas med...

Snacka om att jag bråkar med mig själv.

Suck...

tisdag 22 juni 2021

Ångest inför begravningen

Nu ska jag alltså sova?

Ligger i sängen och är fruktansvärt trött.... men det känns obehagligt att sova.

Det är ångesten inför i morgon.

Begravning. 

Hur ska jag klara det?

Enl restriktionerna så får man vara 30 st på begravning. 

Det kommer 30 st i morgon.

Vilken smärta det kommer att vara....



lördag 19 juni 2021

Sorg

 Usch, jag har alla möjliga känslor just nu.

Min kompis tog livet av sig i början av maj.

Det kom väldigt oväntat....

Det smärtar mig massor.

Jag kan inte riktigt fungera, jag kan inte riktigt ta in annat, jag känner sorg hela tiden och får i bland verkligen anstränga mig för att inte börja gråta bland folk.

Jag känner mig också väldigt ensam. 

Varför ska det vara så svårt att träffa någon kille?

Någon som är bra. Nån att dela min vardag med.

Vad är bra då enl mig? 

Ja, en kille som kan kommunicera, vara ärlig och öppen, snäll, empatiskt, ödmjuk, kärleksfull, händig, glad, stabil, ordnat liv, osv.

Jag tror att folk generellt har svårt att släppa in nån, folk orkar inte engagera sig, fast de vill. Det blir väldigt ytligt på nätet och man anstränger sig inte för att lära känna nån mer utan går direkt till nästa att skriva med. Eller inte skriva alls.

Sen tror jag att det här med corona ställer till det. 

Folk har blivit skygga. Jag känner det också. 

När man väl träffar folk så är det svårt att veta hur man ska vara och vad man ska prata om. Fast eg så längtar många efter det sociala. 

Men när de får det, så kan de inte hantera det. Blir väldigt skevt.

Min kompis död har triggat min sjukdom. 

Hur mycket jag än försökte att jobba och fortsätta som vanligt, så är det som en tung mantel med sorg att bära. Kroppen ljuger ju aldrig så sjukdomen slog till. Det innebär att jag nu är hemma, sjukskriven, med kortison. Det gör ju inte att man känner sig mindre ensam direkt....

torsdag 6 augusti 2020

Livet efter isoleringen

Ja det är märkligt hur man fungerar.

Då jag äntligen blev frisk och gick tillbaka till jobbet, så glömdes corona bort.

Ingen på jobbet tänker på det, inte folk ute på gatan och inte på tunnelbanan.
Visst ser man några få med munskydd men annars verkar inte folk bry sig.

Även jag har tappat rädslan och tanken på covid19.

Klart man är lite mer eftertänksam men inte alls som förut.

Men isolering och massor med nyheter, spär på rädslan.

Plus att min egen sjukdom tar upp mycket, mycket mera fokus än corona.
Jag har ju inte det ena och oroar mig därför inte för det.

Min sjukdom kan vara väldigt påtaglig vissa dagar, så det tar mycket plats och fokus i mitt liv.
Sen kommer det dagar där jag mår bra, då glömmer jag bort att jag har den.

måndag 4 maj 2020

Dagarna hemma

Jag går igenom många olika känslor av att vara hemma så här länge.

I början var jag kreativ, fixade massa saker hemma.

Sedan blev jag deprimerad.
Kände mig väldigt ensam och hade panik i kroppen över att inte göra nåt.

Jag började att strunta i saker som att diska, städa, duscha, äta, osv.
Vem fan bryr sig, kände jag.
En dag tog jag fram trimmern och höll på att göra en Britney.
Raka hela huvudet alltså.
Men jag höll mig och rakade båda sidorna.

Efter det kom en period då jag mådde bättre.
Kände mig gladare och att jag accepterade läget.

Jag minns i början, att jag hade sådan ångest över jobbet.
Varje dag klev jag upp tidigt och "förberedde" mig för att snart gå och jobba.
Jag skulle försöka att bita i hop, bli frisk snabbt, så att jag kunde vara en bra arbetare.

Men jag insåg sedan att, hur mycket jag än försökte att skärpa mig, så fick jag inte gå och jobba.

Detta är en pandemi och man få inte gå ut bland folk.
Om man känner sig det minsta sjuk.

Så jag började att smälta det, det spelar ingen roll hur mycket jag anstränger mig, jag får inte gå till jobbet just nu.

Så jag började att bända lite på mina egna regler.
Jag har börjat gå och lägga mig senare än vanligt...

Nu börjar jag återigen komma in lite i fasen, "Jag skiter i vilket"...
Jag tänker att jag ska gå och lägga mig i tid, men...vem fan bryr sig?
Så det blir senare och senare...

På kvällarna då jag kollar på serier så försvinner jag in i ett eget liv.
Corona finns inte.
Det är rätt skönt att kunna släppa det i tanken.

Jag har en kompis som brukar beställa hem mat online och då brukar jag vara med på ett hörn.
Sen hämtar jag min mat hos henne, vi ses såklart utomhus.
Det är så skönt att ha egen bil, jag känner tacksamhet över vissa saker man har, i sådana här kriser.

Sen har ju vissa butiker en ny tjänst, där man beställer på nätet och hämtar utomhus med sin bil.

Så det är så jag fördriver dagarna.
Jag har skaffat mig nya rutiner....

Är ute med hunden länge, planterar om blommor hemma, handlar på nätet, och kollar serier.
Jag känner mig även lyckligt lottad över att jag har min kolonilott.
Jag odlar en del hemma och pysslar om dem.
De ska ut på lotten sedan.

Jag trodde att fler skulle registrera sig på dejtsidor, man kan ju dejta genom att träffas på en promenad.
Men icke...det går jävligt trögt där....

Även då jag pratar med kompisar i telefon så har man inget att säga. 
För det händer inget i ens liv. Därför har kontakten med polare har blivit glesare.

Så det går i perioder, känslorna.
De går upp och ned.

Vissa dagar får jag anstränga mig för att hålla huvudet ovanför vattenytan, att inte blir deppig.

Livet har verkligen blivit annorlunda i världen....