Kaos i hjärnan

Mycket har hänt, känslomässigt under en kort tid.

Jag har tänkt att skriva blogg, har stakat ut i huvudet vad jag ska skriva, men sen har jag inte kommit till skott.

Jag insjuknade, var hemma 1 vecka, jobbade sen 1 vecka, 6 timmar om dagen, för att sen bli sjukskriven helt på 100% i 2 veckor.

Jag var rädd för att inte hinna bli frisk på denna tid.
Men det värsta verkar ha vänt.

Jag blöder inte längre, jag har inte jätte mycket ledvärk, jag måste inte springa på toa, jag sitter inte på toa med kramper så att jag nästan kräks eller gråter av smärta, jag går inte på toa mer än 1 gång per dag, mina händer och nagelband är inte torra längre på samma sätt.

Dock är jag inte helt stabil i magen och jag sover fortfarande mycket.
Jag blir också fort trött om jag gör nåt fysiskt.

När jag har gått lite längre med hunden så är det ansträngande.
Eller dammsugit, då är krafterna helt slut och jag vill sova. :)

Så jag är kanske redo för jobb nästa vecka.

Jag har under en tid tänkt på min uppväxt.
Har känt mig ledsen och matt.

Droppen var när jag tittade på mitt hår....
Jag var så ledsen...

Varför jag?
Har jag inte haft tillräcklig smärta i livet?

Jag började tänka på min uppväxt, allt jag har gått igenom, dumma män, dumma killar, dåliga relationer, lögner, svek, smärta, övergivenhet, osv.

Jag läste lite för J om min uppväxt här i från bloggen.

När jag läste om att min mamma brukade låsa in mig på kvällarna för att gå på krogen och jag stod där i nattlinnet, i mörkret och grät...
Då grät J lite.
Han tänkte på sina egna barn, han undrade hur någon kunde vara så elak.

(Här kan man läsa om allt, första delen av fler: http://tribe75.blogspot.se/2012/04/min-uppvaxt-mammas-historia.html )

Nu hoppar jag lite här, men i alla fall, jag tror att lugnet runt mig skapar tid för de andra tankarna att komma upp.

Jag har bearbetat min uppväxt men som jag har skrivit förut, det är klart att de finns kvar i minnet och att man kan bli ledsen för dem i bland.
Det går ju aldrig att sudda ut.

Jag har ju mina ärr kvar.
Det jag har blivit utsatt för, går inte att prata bort.
De kan göra mindre ont i dag men de kommer alltid att finnas kvar i minnet.

Nu vandrar jag bort igen, åter till det jag skulle skriva. :)

Jo, när jag nu har ett fungerande förhållande, vilket jag typ aldrig haft.
Jag har ett fungerande arbete som jag ville ha.

Då blir det kaos i hjärnan.

Jag har alltid varit van att kämpa.
Med kärlek, med ekonomin, med jobb, osv....

Nu är allt lugnt kring mig och det blir då fel i huvudet. :)

Nu får jag helt plötsligt vara sjuk utan att må dåligt över ekonomin, tex.
Bara det är ju helt galet. :)

Men jag har kvar lite panik, när jag ligger i soffan och vilar, då får jag lite stress över att jag borde göra nåt.
Typ söka jobb... nä? jag har ju ett jobb!
Men borde jag inte... Nä jag borde bara vila! :)

Ja, och jag tror att detta är en omställning för mig, allt detta.

Plus!
Eftersom jag inte är van att ha ett bra förhållande så vet jag inte vem jag är riktigt.
Vilket ben jag ska stå på, hur jag ska vara, osv.
Jag har lite identitetskris nu, i allt som är i mitt liv just nu.

Jag har tappat bort mig själv, känner mig vilsen och försöker att hitta mig själv i denna nya situation.

Så det är klart att det blir tumult bland känslorna. :)