Men jag tvekar inte ändå.
Som att jag är höjdrädd, jag har varit på klätterväggar ändå. Även om jag har stannat halvvägs upp på väggen och känt mitt hjärta rusa, mina ben skaka ordentligt och min andhämtning öka....så har jag likt förbannat fortsatt upp till toppen!
Likadant är det nu då det vad gäller kärleken.
Hjärtat slår hårt och blodet rusar i kroppen. Då jag får höra fina ord, starka ord, så är det nästan som att jag vill sätta händerna för öronen och sjunga högt! Allt för att inte höra hur de betydelsefulla orden faktiskt är riktade till mig. Jag tänker ju till och från på det som har varit.... "Tänk om det sker igen?"
Men jag stannar ändå kvar...... Jag vill ju......
2/8-10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar