Dagarna hemma

Jag går igenom många olika känslor av att vara hemma så här länge.

I början var jag kreativ, fixade massa saker hemma.

Sedan blev jag deprimerad.

Kände mig väldigt ensam och hade panik i kroppen över att inte göra nåt.

Jag började att strunta i saker som att diska, städa, duscha, äta, osv.

Vem fan bryr sig, kände jag.

En dag tog jag fram trimmern och höll på att göra en Britney.

Raka hela huvudet alltså.

Men jag höll mig och rakade båda sidorna.

Efter det kom en period då jag mådde bättre.

Kände mig gladare och att jag accepterade läget.

Jag minns i början, att jag hade sådan ångest över jobbet.

Varje dag klev jag upp tidigt och "förberedde" mig för att snart gå och jobba.

Jag skulle försöka att bita i hop, bli frisk snabbt, så att jag kunde vara en bra arbetare.

Men jag insåg sedan att, hur mycket jag än försökte att skärpa mig, så fick jag inte gå och jobba.

Detta är en pandemi och man få inte gå ut bland folk.

Om man känner sig det minsta sjuk.

Så jag började att smälta det, det spelar ingen roll hur mycket jag anstränger mig, jag får inte gå till jobbet just nu.

Så jag började att bända lite på mina egna regler.

Jag har börjat gå och lägga mig senare än vanligt...

Nu börjar jag återigen komma in lite i fasen, "Jag skiter i vilket"...

Jag tänker att jag ska gå och lägga mig i tid, men...vem fan bryr sig?

Så det blir senare och senare...

På kvällarna då jag kollar på serier så försvinner jag in i ett eget liv.

Corona finns inte.

Det är rätt skönt att kunna släppa det i tanken.

Jag har en kompis som brukar beställa hem mat online och då brukar jag vara med på ett hörn.

Sen hämtar jag min mat hos henne, vi ses såklart utomhus.

Det är så skönt att ha egen bil, jag känner tacksamhet över vissa saker man har, i sådana här kriser.

Sen har ju vissa butiker en ny tjänst, där man beställer på nätet och hämtar utomhus med sin bil.

Så det är så jag fördriver dagarna.

Jag har skaffat mig nya rutiner....

Är ute med hunden länge, planterar om blommor hemma, handlar på nätet, och kollar serier.

Jag känner mig även lyckligt lottad över att jag har min kolonilott.

Jag odlar en del hemma och pysslar om dem.

De ska ut på lotten sedan.

Jag trodde att fler skulle registrera sig på dejtsidor, man kan ju dejta genom att träffas på en promenad.

Men icke...det går jävligt trögt där....

Även då jag pratar med kompisar i telefon så har man inget att säga. 
För det händer inget i ens liv. Därför har kontakten med polare har blivit glesare.

Så det går i perioder, känslorna.

De går upp och ned.

Vissa dagar får jag anstränga mig för att hålla huvudet ovanför vattenytan, att inte blir deppig.

Livet har verkligen blivit annorlunda i världen....