Precis som en tjej komenterade på min blogg så är jag inte ensam om min sjukdom. Det visade sig att en person i min bekantskapskrets har samma sjukdom. Jag förstod att jag inte var ensam men inte att det skulle vara någon så nära. Då känns det som att man kan ventilera saker i bland med någon som vet vad det handlar om.
När man går i terapi och håller på att ändra sig själv så stöter man på en MASSA saker! Man blir jäkligt förvirrad själv och börjar betrakta sig själv och sitt beteende. "hur gör jag i denna situation" "skulle jag kunna reagera annorlunda nu" osv. Det tar mycket kraft och jag har svårt att koncentrera mig på det som händer just nu. Som att lyssna på någon som pratar, vara på väg någonstans och komma på att undra om jag har klätt på mig kläder. hahhahah väldigt förvirrande. Det är inte såhär hela tiden men det händer till och från. Jag försöker hitta mig själv och ett fungerande sätt som jag tycker om.
De som inte alltid hänger med heller är folk i ens närhet. De är vana vid att jag är som jag alltid har varit. Men jag börjar förändras på olika sätt, klädstil, åsikter, sätt att prata på osv. Det skapar en del problem för dem som inte är med på denna resa, som inte är väldigt insatta och man bör nog ha ett väldigt öppet sinne för att förstå.
Kanske upptäcker man att man inte fungerar som vänner längre? kanske kommer man på att vännen är underbar? Det kan utveckla sig på olika sätt.
I denna förvandling så är det också en period för mig att jag kanske drar mig undan. Jag vill umgås och prata!. Folk runtomkring mig får gärna fråga saker, jag vill gärna förklara, men jag vill inte känna mig pressad eller känna att jag måste försvara mig. Jag vet ju inte riktigt själv allt som händer och måste få känna mig fram om vad som känns rätt. Ja jag har perioder där jag är låg, just för att allt är förvirrande nu innan det börjar falla på plats. Förr i tiden så slog jag bort att jag kände mig nere tex. Jag spexade på och det är väl så folk är vana att se mig. Men jag vill inte nu!
Ett exempel är när jag har varit i folksamlingar, jag har skojat och pratat massor. Så är jag inte nu, jag kan nästan sitta tyst en hel kväll. Börjar någon prata med mig så pratar jag mer än gärna! Men jag kanske hellre lyssnar om ingen tilltalar mig direkt. Problemet är då att folk tror att jag är sur! Eller att det är något som är fel. Bara för att jag inte är så som jag "brukar"...
En annan sak som jag har märkt med mig själv är tex att jag har starkare åsikter nu än förr. Jag har också kommit på att jag trivs med att ha det. När det kommer till vänner kan jag ha överseende med att vissa inte tycker om att jag säger vissa saker. Så är det, alla är olika, gillar olika saker, reagerar på olika sätt osv. Jag har jämt trott att man ska kunna säga vad som helst framför sina vänner, att vi alltid förstår varandra och VET att en polare aldrig menar att göra en illa. Speciellt om man har känt varandra länge.
Men jag har lärt mig med åren att det inte funkar så. Så av respekt för mina kompisar så aktar jag min tunga framöver ang vad jag säger. Jag önskar att det inte skulle behöva vara så, men det är jag, inte de, och det måste man respektera.
Jag vill att man ska vara precis så som man är, det är därför du är omtyckt, för att du är den du är. Men som sagt, alla är olika. Det enda jag vill då är att mina vänner faktiskt säger till mig att de blev sårade över något jag sa eller gjorde. Jag är absolut ingen elak människa och det sista jag vill är att såra någon! Dessutom med min bakgrund så avskyr jag sånt själv, elakheter. Men hur ska jag veta om någon tog illa upp av det jag sa eller gjorde om de inte säger något?
Och detsamma gäller förstås för mig också, man ska kunna mötas och vara lyhörd. Kommunikation och lyhördhet folk emellan är viktigt! Finns ingen sådan så kommer det inte att funka i längden...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar