Att bli nerbruten av en annan

I går såg jag Dr. Phil.

En kvinna och hennes kille var där pga stora problem i relationen.

Han nervärderade henne massor, framför alla tv tittare.
Kallade henne "lögnaktig hora", "Ingen vill vara med dig förutom jag, du är pinsam."
Osv.

Hennes självkänsla var i botten och hon var rädd för honom.

Hon sa att hon var en stark person förut.

Det slutade i allafall bra, vad jag vet, hon gjorde slut där och då och de skickade henne till ett skyddat boende.
Han fick professionell hjälp.

De sa att när man har det jobbigt i en relation, ungefär som hon hade, så blir man isolerad.
Den som trycker ner en pratar skit om ens familj osv.
Så till slut så är man bara med honom/henne som trycker ner en.

Jag blev väldigt illa berörd för det påminde mig om mina erfarenheter.

Då jag var mycket yngre var jag i hop med en kille som var väldigt dominant.
Pga min uppväxt så hade jag redan i ryggmärgen att vara "rädd."
Så jag var rädd för honom i bland.

Jag behöver ej gå igenom allt men jag minns att han pratade illa om min pappa och syster.
Vad resulterade det i?
Jo, jag började tro på honom och jag tog avstånd från min familj.

En annan gång i livet var jag i hop med en som nervärderade mig på olika sätt.
Han kallade aldrig mig hora och sa att jag var värdelös mm men han gjorde mycket annat som sakta bröt ner mig.

Det resulterade i att jag blev väldigt dålig i sjudomen och började isolera mig mer och mer från andra.

Jag upplevde mig själv som ful och tappade mig själv.
Jag tappade bort den glada, livfulla person jag var.

Folk började oxå ta avstånd från mig, pga att de inte tyckte om honom.
Men det fick jag inte höra förens det var slut mellan oss.

Sen hamnade jag såklart i tjafs med några för de förstod inte hur jag kunde vara tillsammans med honom.

Jag minns att en vän bråkade på mig för att jag aldrig hade lust/tid att träffas.
Jag försvarade mig så gott det gick, jag orkade ju inte göra något på kvällarna för att jag var väldigt sjuk i sjukdomen. sa jag.
Det var sant men det låg ju mer bakom.

Jag tänkte på hur fel det kan bli...

Folk tog avstånd från mig för att de inte gillade honom, men sa inte orsaken till mig. Jag tog det hårt och trodde att de inte ville vara med mig mer.
Vilket gjorde extra ont, för jag hade det redan tufft.

Folk bråkade på mig för att jag inte orkade hitta på något.
Folk bråkade på mig för att jag inte lämnade honom.

Tänk, hur lätt man kan bli nerbruten av en annan  person, speciellt om man har den erfarenheten sen barnsben.

Ingen visste hur "illa" det eg var, inte alla frågade heller, de skällde istället.

Ja, tänk vad saker och ting kan missförstås.

Jag har faktiskt inget bra "råd" ang detta.
Svårt...

De som tog avstånd, hade jag velat att de var ärliga istället.

De som skällde på att jag inte gjorde slut, hade jag velat att de var snällare och hjälpte mig genom proceduren att göra slut. Jag vet att jag inte var så mottaglig då, "han håller ju på att ändra sig."sa jag.

De som skällde för att jag inte orkade göra nåt, önskar att de kunde se orsaken.

Men det är svårt för andra oxå, när man inte berättar helt hur det ligger till.

Ja, svårt att veta hur man borde göra....