Empati

Fy fan vad ledsen jag blev på min chef.

Mitt extrajobb med godis.

Jag messade honom och sa att det blir svårt att jobba på skärtorsdag och fredag.
Berättade att min hund var inne hos veterinären i går och skar upp en böld.

Att såret måste hållas öppet i fem dagar och han måste passas hela tiden.

Han ringde upp mig och var sur.

Han sa:

"Nu sätter du mig i skiten. Om jag måste åka till akuten med mitt barn så måste jag ju själv fixa mina åtaganden. Man kan ju inte bara strunta i sina åtaganden för att man har strul hemma. Tänk om alla skulle göra som dig. Du lägger ju allt på mig nu."

Typ så sa han.

Det gjorde mig arg och ledsen.

Jag sa till honom att jag lixom inte planerade detta....

Men, visst, jag sa att jag ska försöka att lösa detta.

Nu har jag pratat med en granne/vän som skulle vara hemma och kunde titta upp hos mig ett par ggr de dagar jag jobbar.

Saken är att hunden aldrig har haft tratt, jag var tvungen att ha den på i natt och han väckte mig varje timme med att gnälla.

Han vågade ej röra på sig så jag fick hjälpa honom att ligga ned.

I morse då jag tog bort tratten så drack han massor med vatten direkt.
I vanliga fall dricker han på natten.

Så jag får sätta på tratten då jag går och jobbar i morgon och fredag och hoppas på att det går bra.

Min granne kommer att titta till honom och jag hoppas verkligen att han vågar röra sig mer, iallafall lägga sig ned då jag inte är hemma.

Det känns ju knäppt att be om hjälp såhär med tanke på att han inte ska rastas, utan att han måste kollas flera ggr pga detta....

Då jag är hemma så har jag ingen tratt på honom.
Jag får säga till honom ett par ggr att inte röra sitt ben, han lyssnar men jag måste passa honom hela tiden.

Min chefs ord har fastnat och jag har tappat de positiva känslorna jag hade för honom förut....