1 månad, 16 dagar. Nedstämd

De senaste dagarna har jag varit nere.

Jag vet inte varför, är det pga min sambo eller pga mensen?
Jag vet att den kan spöka massor, som att jag tex får migrän, ca 3 dagar i rad, varannan gång jag har mens.

Jag kom i alla fall på mig själv häromdagen att jag sover oroligt, äter dåligt, har ingen lust till saker.

Sömnen. Jag blir jätte, jätte trött på kvällen, somnar ganska snabbt men mitt huvud är fyllt av tankar.
Jag tänker på honom, oss, det vi pratat om i tele, hemmet, hunden, vänner, skolan osv....

Jag vaknar mitt i natten, tänker massor, svårt att somna om.

På morgonen börjar tankarna direkt, känner mig stressad över att gå upp.
Brukar sova 8-10 timmar då jag är ledig, nu vaknar jag efter 6-7 timmar.

Jag vill sova vidare och försöker tvinga mig själv, men nej....tankarna snurrar och jag vill verkligen gå upp.

Jag kan inte säga att jag vet exakt vad jag tänker... jag tänker på så mycket så det känns som att huvudet är tjockt och fyllt av tankar som jag inte kan ta på.

Också har jag tänkt tillbaka på saker som gjort mig illa i livet.
Killar jag varit tillsammans med som har gjort mig illa på olika sätt.
Den vuxna man som tafsade på mig då jag var ca 9 år.

Blir irriterad och undrar varför jag tänker på detta.
Men tankarna köar för att trängas i min hjärna.

Maten...Jag som älskar att laga och äta mat.

Nu är det ungefär som att jag måste äta för att man bör äta....
Så vid matdags så slänger jag i hop nåt väldigt, väldigt enkelt.
Där man inte behöver lägga ner tid att göra maten.

Jag har ingen lust att ringa någon, jag har ingen lust att träffa någon för jag har ingen lust att prata.

Fast jag har ringt folk och träffat folk ändå till en viss del.
Tror att det kan vara bra.

Vet inte varför jag är såhär...
Säkert en kombination.

Jag vet att han kommer hem, att han har fått ett positivt beslut och att det är väldigt kort tid nu till när han kommer hem.

Men.... Denna väntan....längtan.... Den är jobbig och konstig.

Vissa dagar är det bra, jag är glad, gör mitt, behöver ej prata med honom vissa dagar.
Andra dagar längtar jag som fan, känner mig jätte ensam och sorgsen och vaktar telefonen.
I bland så känns det som att hjärnan ställer in sig på att "överleva" som att det vore slut mellan oss pga situationen. Knäppt.

Ja, detta har varit en förvirrande resa......