Jag tror att jag börjar förstå honom

Jag tror att jag börjar förstå!!!
När vi träffades så sa han att han har varit väldigt negativ i livet, haft en väldigt negativ syn på livet. Han sa så.
När han träffade mig så gav jag honom boken av Kaj Pollack "Att välja glädje" Jag visade honom också dokumentären "The Secret" Jag pratade ofta om hur man går vidare i livet, hur man väljer glädje och hur man väljer själv att må bra!
Hela vårat förhållande gick ofta ut på det, hans familj sa att han hade fått så sunda värderingar och var så glada för honom, att han hade blivit så mycket lugnare, de sa att han verkar ha "hittat hem" sen han träffade mig.
Vi gick igenom hans vänner, familj, uppväxt osv. Vi pratade, jag försökte få honom att tänka annorlunda, att tänka överhuvudtaget på känslor och val i livet osv.
Vad jag tror är att han inte har reflekterat över många saker i sitt liv och så möter han någon med en överlevnadsinstinkt och en styrka, en positiv syn på livet helt enkelt.
I början var han väldigt imponerad och tyckte att allt var strålande underbart bra! Han hade hittat hem och kände sig trygg!
Felen jag tror att han gjorde, (jag är inte guds bästa barn själv och har gjort många fel i livet, men jag brukar oxå be om ursäkt och erkänna dem och framförallt, lära och ändra mig!) var att han inte berättade när HAN mådde dåligt alla gånger. Han gav mig skenet av att vara stark och klara allt...så jag tog det..eftersom jag inte har fått så mycket trygghet i livet. Jag hade kramat honom och beskyddat honom om han hade visat sig svag...men det hände inte....så jag såg aldrig det....
Till slut så orkade han inte mer....hans energi var slut...denna fasad han hade byggt upp...han har ju enligt honom själv sett ganksa mycket negativt på saker...han träffar någon som är tvärtom och vill prata om ALLT, det blev en sorts bearbetning för honom....
Och..... som några av oss vet, även jag som har gått och går i terapi, VET att alla känslor måste ta vägen nånstans....han fick panik och flydde och försökte hitta negativa saker ang mig istället för att sätta sig ned, stor gråta, erkänna att han mådde dåligt och var förvirrad, att be MIG om stöd. Det kunde han ju inte...han har alltid haft pressen på sig att han ska klara allt han tar för sig.
Jag vet att man kraschar när man börjar rota i sånt som gör ont....men jag vet också att man tar sig upp igen och det blir bättre.... Synd bara att han inte kunde förstå tidigare att jag alltid har funnits där, bara han berättade....