Det gör ont i mig när jag läser hans ex´s blogg...
Hon skriver om att jag är starkare än henne som redan blickar framåt, att jag kan glömma honom fortare...Jag är ledsen för hennes skull, vi delar ju trots allt likadana känslor...
Njae... e mitt svar.... men jag har en stark överlevnadsinstinkt. Det har jag haft hela mitt liv för att överleva dagen, pratade med min terapeupt om det, vissa föds med det och sen lär man sig det i livet. Jag vet inte riktigt vad det beror på.... det handlar om tankar, hur man tänker.
Sen såklart...har man sett sin mamma ligga avsvimmad på golvet, sett sin mamma försökt ta livet av sig, varit inlåst, blivit övergiven, slagen, hittat sin mamma död osv osv...och jag har tagit mig igenom det och desutom som barn....ja...
Detta gör ont som fan....övergiven av någon som man kännt trygghet med....men det blir ytterligare en sak att ta sig igenom, och har jag klarat det andra...då går detta också.
Jag VILL vara glad och lycklig! Det är klart att det är tungt och gör ont då jag tänker på allt...jag var tvungen att ringa honom häromdagen för att be honom säga allt igen, att förhållandet inte var speciellt för honom, att han inte var kär i mig på länge och att han verkligen inte vill detta. Jag behövde höra honom säga dessa ord igen för att få höra den person han är nu som jag inte känner.
Han kunde säga lite, han satt lite dåligt till för att kunna prata öppet. Det räckte för att jag skulle kunna komma tillbaka till verkligheten.
Ops! Nu pratade jag ändå om mitt ex...ja ja...det var väl rätt harmlöst...
Hjärnan är rätt duktig på att tänka på vissa saker, att snöa in på saker. Att trycka på repeat.
DÄR gäller det att stoppa, att ändra sin tanke till något positivt. Det är så jag "kommer över" honom. Jag kan tacka min terapi för detta! Alla människor borde gå i terapi
synd att det är sånt hysch hysch om det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar