Illa behandlad av läkaren...

I går var den värsta dagen på länge.
Jag trodde att jag hade vuxit till mig och fått mera skinn på näsan i alla situationer. Men vissa saker måste man kanske vara med om som vuxen, som man var med om som barn, för att kunna handskas med dem sen.

Jag åkte till sjukhuset med min sambo för undersökning.
Som vanligt har jag svårt för detta men det börjar kännas bättre då jag får göra dem ganska regelbundet nu.
Jag satt på britsen i förd endast en handduk på nedre delen av kroppen, man känner sig ganska utsatt redan där.
Min sambo satt på en pall bakom mig.
Min sambo brukar alltid vara med som ett stöd.
Min läkare skulle göra undersökningen i går då hon aldrig har gjort den förut för hon har varit borta så andra läkare har utfört den annars.

När hon kom in så skakade hon hand med mig och jag trodde därefter att hon skulle hälsa på min sambo, som de brukar göra.

Nej då...hon rätade på ryggen och sa med barsk hög stämma:
"Jag vill inte ha några anhöriga här inne!!"

"va?, men han är ju alltid med" sa jag med gråten i halsen.

"NEJ av princip så vill jag inte det!!"  sa hon.

Min sambo blev illa berörd men höll masken så gott han kunde, reste sig upp och då sa läkaren lika surt:

"Var det något du ville mig eller?!"

Min sambo svarade nej och jag kunde se på honom hur illa han tyckte om situationen, han var på väg ut och sjuksyrran som också var i rummet kramade hans arm för hon såg att han blev upprörd.

När jag såg honom gå mot dörren så brast det för mig.
Hon tog bort min trygghet!
Hon körde över mig totalt!

Där sitter jag försvarslös och min trygghet går ut genom dörren!?
Då brast allt!
Jag började storgråta, blev jätte rädd och fick panik, jag grät som ett barn.

Läkaren började göra iordning allt, vände sig till mig och sa:
"Jag har hört att du tycker detta är lite jobbigt så jag vill att vi ska vara själva, det är ju ändå jag som ska utföra undersökningen".

Jag storgrät och var bortom kontakt.
Hon sa åt mig att lägga mig ned, sköterskan hjälpte mig medans jag storgrät.

Hur kunde hon be mig lägga mig ned när jag grät så mycket??
Det kändes som ett övergrepp, det kändes som att slungas tillbaka till tiden med mamma och allt som hänt under min barndom.

Jag hade inte kraften som vuxen att säga, "STOPP! Jag vill inte detta nu!"
Jag tappade kontrollen, hon överrumplade mig helt.

Hon utförde undersökningen och jag grät, när hon var klar så brukar meningen vara att man sedan har ett samtal med läkaren på dennes rum om hur medicinen funkar osv.

Hon lutade sig fram mot mig där jag låg och jag försökte sluta gråta och frågade kort vilka mediciner jag tar nu, borde inte hon veta det som är min läkare?

Jag fick berätta allt snabbt och jag kände att hon var stressad.
Jag klämde in att jag återigen fått ett skov och sedan sa jag att den nya medicinen inte funkar helt, då svarade hon:
"Ja så är det i bland, fortsätt så får vi höras sen".

Jag var helt mållös!
Sjuksyrran, som var med i rummet, såg mig när jag höll på att gå så hon kom fram och kramade om mig.

Hon fattade....

När jag kom hem så ringde jag till sjukhuset och pratade med en annan sjuksyrra som är med på utbildningen som jag går ang. min sjukdom.

Jag berättade allt och hon svarade:

"Jag vill ju inte försvara henne men det är väldigt stressigt för henne just nu. Hon har jouren, vill du ha en annan läkare?
Du kanske känner starkt nu då du är i stundens hetta så vi kan prata om det här nästa vecka på utbildningen så har säkert saker och ting lagt sig lite.
Vissa människor behöver mer tid och du verkar vara en sådan person."

Jag kände inte att jag fick hennes stöd....

Om nu läkaren har läst i journalerna att jag har lite svårt för undersökningarna så borde hon tagit hänsyn till det!
Jag skiter i att det är stressigt, jag blir så arg och besviken att det jämt är stressigt i läkarvården, jag som patient får lida för det och får en halvdann hjälp.

Vad är det som gör läkarvården såhär?
Det resulterar i att man drar sig för att gå till läkaren, jag känner inte direkt att jag vill göra en ny undersökning om jag får skov igen.

Jag vet flera som drar sig för att gå till läkaren för att de tycker inte att de får någon hjälp ändå.

Nej....denna upplevelse var hemsk och satte sina spår, men jag får vara glad åt att jag är vuxen nu och kan hantera situationen bättre efteråt och istället bli arg och inte acceptera detta!