Vi hade ingen kontakt och den senaste gången jag träffade henne var när jag var 14 år. Så det var ett tag sedan.
Det som gör ont i mig är när jag tänker på pappa...vi pratade med varandra i dag..han har inte velat ringa mig sen hon dog, eftersom han bara skulle gråta en massa. Men i dag så ringde han...han grät lite till och från beroendes på vad han berättade.
Han var och besökte sin mamma för en vecka sedan.
Då han skulle åka därifrån så sa hon att hon önskade honom all lycka, kramade honom massor och gav honom en ring hon bar.
Ungefär som att hon visste...
Jag hade en liten fundering...har ju varit med om nästan samma sak.
Min mamma och jag hade också en form av avsked strax innan hon dog.
Jag var 12 år.
En dag så satt hon i sin fåtölj och grät.
Jag gick dit och vi började prata.
Hon sa till mig att hon inte skulle överleva till jul... jag började gråta och kröp upp i hennes famn. Vi satt och kramades och grät länge båda två.
Inte samma dag men kort därefter så hittade jag henne, död.
Vet man när ens tid är kommen?
Jag läser Carolina Gynnings bok nu. Ego girl.
Den är spännande, faschinerande och hemsk...
Hon säger att hon drogs till elaka, farliga män.
Hon skriver att det bara var så....
jag har svårt att tro att det bara "är" så.
Då jag var ca 15 år så träffade jag en kille som var nåt år äldre, såg farlig ut och alla visste vem han var.
Jag drogs till honom som flugor till socker!
Jag lämnade min dåvarande kille som var världens snällaste för denna mystiska kille.
Vårat förhållande var verkligen upp och ned.
Jag minns mest bara det tråkiga från förr tyvärr.
Han ströp mig hemma hos honom i hans kök en gång, vi bråkade om en osthyvel......
Då vi satt i varsin soffa och kollade på tv så brukade han säga " kom och sätt dig här" jag svarade nej och han sa samma sak mer hotfullt.
Jag vågade då inte svara.
Han kom till slut och hämtade mig och kastade ner mig i soffan där han satt.
På en midsommarafton så var vi på skansen med hans pappa, de blev jätte fulla...
Mitt i denna berusning så sa min kille att han ville förlova sig med mig.
Jag blev jätte glad, även då besvikelsen sakta började krypa fram....
Då vi kom hem till deras lägenhet så gick vi in på min killes rum.
Han la sig på sängen och var helt borta....kort därefter spydde han på golvet...sen däckade han igen.
Där satt jag i fönstret och grät.
En gång så kastade han ner mig i sängen, satte sig gränsle över mig och tryckte en pistol i min tinning. Han sa " vet du att jag kan döda dig med denna!" visserligen var det en luftpistol men han förklarade att den dödade om man sköt mot tinningen.
En gång så var vi i hans hall.
Vi stod mittemot varandra, han ställde sig på båda mina fötter....och puttade mig bakåt.
Dagen efter så haltade jag...min pappa frågade ju såklart vad jag hade gjort....jag ljög och sa att jag hade klivit snett...
Jag minns inte hur länge vi var i hop, han var inte en ond människa..han hade problem med spriten och hans pappa ännu mer.
Hans pappa gjorde närmande på mig en gång...
Min kille hade inte kommit hem ännu då jag kom dit, pappan bjöd på öl och började bli väldigt närgången....Jag stack därifrån.
Flera år senare så sprang jag på honom och vi tog en fika.
Jag fick ur mig allt som hade hänt mellan oss och han lyssnade.
Han kunde inte mer än att be om ursäkt.
Han hade "vaknat" ett par år innan då hans dåvarande tjej anmälde honom.
I dag är vi facebook vänner och han har skärpt till sig.
Han har vuxit upp, som han själv utryckte sig.
Får man egna barn så vill man låsa in dem tills de är 30 år!
Skämt o sido... Man har enligt mig lättare att falla i självdestruktiva saker om man mår dåligt, har ett dåligt familjeförhållande osv. Det är min egen erfarenhet, mitt arbete med ungdomar och läsandet av böcker. Visst har omgivningen en stor betydelse, men det visar sig att ett tryggt nätverk runtomkring barnet har stor betydelse och kan rädda ett barn från allt för hemska saker.
Därför är det bra att det finns trygga vuxna på fritidsgårdar, grannar, familjens vänner osv.
Så.....hade jag mått bättre då, så hade jag aldrig blivit i hop med honom.
Hade han mått bra så hade han aldrig drukit så mycket och slagit mig.
Men, som de säger....det som inte dödar...gör dig starkare! Valet gör man själv.....att bli starkare eller inte.
Jag har nog rest mig massor med gånger i från smärta, för att fortsätta att gå framåt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar