Jag grät massor i går....
Han grät också....
Han hade funderat de sista veckorna när han var i Libyen.
På mig och att jag vill ha barn och gifta mig.
Han sa i går att han känner att han har bestämt sig, han vill inte gifta sig och ha barn. Aldrig.
Han älskar mig massor, sa han, han vill verkligen leva med mig.
Han sa att han verkligen inte vill att det tar slut, det var därför han var ledsen.
Han sa också att han förstår mig, att min ålder är emot mig och han vill inte heller vara ego och hålla mig kvar.
Han erkänner att han borde sagt detta tidigare men han ville verkligen vara med mig så.... han tvekade med att säga detta.
Här har jag gått och väntat på honom och trodde att vårat liv skulle börja då han kom tillbaka.
Jag hade sett framför mig vad vi skulle hitta på i sommar och små planerat allt vad han behöver göra för att komma in i samhället snabbt.
Han säger att han har väntat på mig också och tyckt att det har varit jobbigt att vara i från varandra.
Jag sa till honom, att redan då vi möttes på nattklubben första gången och jag fick höra hans ålder så sa jag stopp.
Jag sa att jag vill saker i framtiden som en kille i hans ålder kanske inte vill än, och jag kan inte vänta hur länge som helst.
Han sa då att åldern inte spelar nån roll.
Han har under vår tid tillsammans sagt att han inte vet om han vill ha barn och allt och att han kanske ändrar sig framöver.
Så "felet" har delvis varit mitt..... Jag har gått och hoppats.
Det har ju inte känts såhär bra med någon förut, jag har känt mig så lycklig eftersom det är svårt att hitta någon i dag som är så bra.
Han känner exakt samma sak, säger han. (Han sa det även i går.)
Så hoppet har väl funnits där från min sida...att han kanske visst vill ha familj med mig framöver.
Men det var väl bara naivt? Eller?
Jag känner mig tom, förvirrad, ledsen emellanåt.
Vad ska jag göra?
Ska jag bryta nu direkt? Han har ju precis kommit hit, ska han redan packa sina väskor och åka tillbaka?
Mitt hjärta kommer att gå sönder.
Jag vill inte heller säga, "skit i barn och giftermål".
Jag vill verkligen gifta mig. Ja, jag kanske är gammalmodig men det är något jag verkligen vill.
Att två blir ett. Av kärlek.
Barn...ja, ofta känns det väldigt främmande när jag tittar på andra barn och försöker tänka att jag ska ha några. Det känns konstigt och overkligt.
När jag ser spädbarn känner jag samma sak, dock känner jag också att mitt hjärta gör ont då jag ser på barnet och tänker att det skulle kunna vara mitt.
Då jag tänker tanken på att vara gravid så blir jag varm i hjärtat.
Jag tänker också på att jag vill "fortplanta" mig, eller hur fan jag ska utrycka mig på ett bra sätt.
Jag vill att en del av mig och en del av den jag älskar, ska leva vidare, att skapa en EGEN familj som jag själv aldrig har haft.
Att inte vara ensam då man blir gammal.
Ja, det finns olika anledningar, må de vara egoistiska eller inte, inte fan vet jag.
I vilket fall som helst, funderade jag på i fall jag inte skulle ha barn och giftermål.
Då finns risken att vi är i hop i typ 10 år och helt plötsligt vill han ha barn och då är det försent för mig....
Det vill jag INTE uppleva....
Han påstår att han inte kommer att vilja ha barn i framtiden, medans jag säger att jag tror det.
Jag vet inte vad som är rätt...
Jag vet inte heller vad jag ska göra...
Ska vi fortsätta i hop, och ha en sommar tillsammans och han lär känna mina vänner och vi gör en massa saker i hop.
Han börjar skola och jobb...
Våra liv flätas i hop mer...
Och sen då?
Det går ju inte, ska vi leva i hop och att jag har en gnagande röst i huvudet hela tiden som säger sanningen.
"Han vill inte ha barn, varför ska du vara med honom då? Du är redan 39 år...tiden tickar."
Just nu vet jag varken ut eller in.......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar