Han börjar hitta tillbaka

I morse då jag gick till skolan kände jag mig lite nere.

Han var ju inte sig själv....

Då jag kom hem från skolan så sa jag:

"Jag tror att man ska kramas och vara nära varandra väldigt ofta för att få hjärnan och kroppen att komma i håg vad vi hade för känslor för varandra.
För du är annorlunda..."

Han svarade:

"Det handlar ju inte om det, att hitta sina känslor, jag har dem, det är bara att jag inte är van, att livet har sett annorlunda ut. Tar ett tag att hitta sin plats igen. Jag tror att man ska låta det vara så kommer allt sen."

Jag svarade då:

"Jag tror inte det, att man bara ska låta det vara.
Jag tror att man måste "tvinga" sig själv att göra mer än man brukar, för att få i gång hjärnan att minnas."

Sen sa vi inget mer, jag gav extra honom extra mycket uppmärksamhet, närhet, kärlek och omtanke i dag på förmiddagen.
Med flit.

Efter några timmar ändrades han....

Resten av dagen har han varit den kille jag känner igen!

Han har visat mig massor med kärlek, gett mig komplimanger, pussat på mig då han gått förbi mig, flörtat med mig då vi var ute med hunden, tog min hand och höll den hårt, osv.

Nu står han och diskar och babblar på i 110 som vanligt. ;)