Vi får ta en dag i taget

På väg hem från skolan i dag så pratade jag lite lätt med en klasspolare.

Han frågade hur det var med min sambo hemma nu, jag sa kort som det var.

Jag sa:

"Så bollen ligger väl hos mig, att ändra mig eller göra slut."

Han tittade på mig och svarade:

"Varför då? Det ligger ju lika mycket hos honom att ändra sig."

Ja, han hade rätt.... Jag hade inte alls tänkt i de banorna.

Det kändes verkligen som att jag fick fram ett beslut hos mig själv.

Väl hemma gick jag direkt till min sambo.

"Du älskar ju mig?"
"Ja"
"Ja, och jag älskar dig."

"Du vill ju leva med mig?"
"Ja."
"Ja, och jag vill leva med dig.
Du vill inte gifta dig och få barn men det vill jag."

"Jag fortsatte:

"Jag har tänkt och kommit fram till detta, säg vad du tycker.
Jag tycker att vi fortsätter vårat förhållande som normalt, eftersom det finns mycket kärlek mellan oss så borde det inte vara svårt att hitta tillbaka till allt det som var innan du åkte. Sen tar vi en dag i taget. Sen får vi se om ett par månader eller så. Jag tror att det kommer att komma ett svar hos någon av oss, vem vet, kanske du ändrar dig."

Han tyckte att det var en bra idé.

Han fortsatte sedan:

"Jag känner mig så himla vilsen...då jag mötte dig förut så hade jag ändå varit i Europa i ca 6 månader och sedan bodde jag med dig i 5 månader innan jag åkte hem igen.
Det känns som en väldigt stor omställning, mitt liv där är inte alls som här.
Jag är väldigt förvirrad, jag saknar min familj massor och undrar om jag ska åka tillbaka. Jag tänker att livet här kommer att bli svårt, svårt att passa in...osv. Men jag älskar dig... så...jag är förvirrad."

Jag var lugn och sade:

"Jag finns här för dig, jag vill vara din trygga punkt som du kände att jag var förut. Jag hjälper dig med vad du än behöver, jag vill vara ditt berg som du får skydd av. Känns dig inte osäker, jag finns här och försök att tänka positiv.
Det går upp och ned för människor och då det går neråt så vill man bara springa bort från allt. Ta det lugnt, allt löser sig."

Han svarade med ett stort leende:

"Vilken fantastisk människa du är!" så kramade han mig.

"Ge mig lite tid bara så jag kan landa, jag gillar verkligen när vi kan prata om sådant här utan att bråka. Du vet att jag håller fast vid det jag bestämmer mig för, så ge mig tid bara."

Jag vet att det finns en risk att han lämnar mig, även kanske om några veckor.
Eller så kanske han inte gör det.

Tiden får utvisa vad som sker.

Jag vill ge honom möjlighet att landa och andas och känna trygghet hos mig igen.
I bland måste man ge sin partner detta, även om man själv har känslor som vill ut.

Handlar inte om att förminska sig själv, i bland behöver ens partner lite mer energi och då bör man finnas där.

Detta känns bra i mitt hjärta...att vara som vanligt, låta det rulla på och ta dagen som den kommer.

Senare i dag så stod han i alla fall och fixade han sina kläder ordentligt i garderoben....

Den rätta vägen kommer att visa sig framöver.