Han har åkt

Jag tog en promenad med hunden och funderade.
 
Då jag kom hem så frågade jag honom om han hade kommit fram till nåt.
Han sa, nej.
Ville ge honom en chans att få ur sig sitt om han hade nåt mer.
 
Jag sa att jag hade tänkt och jag kände såhär:
 
Jag tycker att han är skyldig vårat förhållande att stanna åtminstone en månad till.
Han kan inte bara springa så fort något känns jobbigt.
 
Rid ut stormen en stund.
 
Vi har investerat så mycket i detta och så vill han bara sticka?
Jag har också en framtid att tänka på, ska jag bara sitta här och ta allt från honom?
 
Han sa att han har tänkt såhär i flera dagar nu, att han verkligen vill åka hem.
Han saknar sin familj så mycket så att det gör ont och han saknar livet där.
 
Livet där är så mycket enklare och ens framtid med pengar och framgång är mycket enklare än det verkar vara i Sverige. säger han.
 
Han sa att han vill pröva att åka hem, han vill inte säga än, att det är rätt beslut att stanna där men han vill åka hem för att känna hur det känns.
 
Jag sa då, om vi säger såhär då, om du väljer att åka hem, då är det lika med slut mellan oss.
 
Han borrade blicken i mig och sa sårat: "Är det du vill? Är det??"
 
Jag svarade: "Nej egentligen inte, men ska jag bara sitta här och vänta på ett telefonsamtal där risken finns att du säger att du aldrig mer kommer tillbaka??"
 
Jag fortsatte:
 
"Jag vet att du inte kommer tillbaka, klart du inte gör.
Du trivs som fan med ditt liv där, det är lätt att tjäna pengar, vilket betyder mycket för dig och du vill vara med din familj.
Varför ska du då vilja komma tillbaka till något som är "svårt" som du själv tror att det kommer att vara i Sverige."

Han sa lågt att det inte är säkert, att han stannar, men han var inte övertygande.
Han sa: "Jag gör inte som en del andra killar du träffat, att bara sticka, jag säger iallfall som det är, att jag är osäker på vad jag vill."

Som om det ska kännas bättre för mig?

Jag blev irriterad och tog fram datorn och började leta biljett till honom.

"Här, det går ett flyg i morgon bitti."
Han tittade intresserat och sa att det lät som ett bra flyg, han försökte nå sin bror och fråga om han kunde hämta honom från flygplatsen då han kom fram.

Jag tänkte, "Detta är verkligt, han ska verkligen åka."
 
Hans kompis ringde och han frågade om han kunde lägga ut pengar och köpa en biljett till honom i dag, på nätet, så får han pengarna kontant.
När jag hörde det så brast det för mig.
 
Jag reste mig upp hastigt, började att skaka i hela kroppen, jag for fram som en virvelvind och drog fram hans väskor, alla hans kläder, badrumssaker osv.
 
Han var sur och sa att jag skulle låta hans saker vara, han kunde göra det själv.
Jag fortsatte.
 
När allt var framtaget till hallen så stängde jag in mig i sovrummet och grät,
jag grät och grät.
Efter ett tag så fanns det bara tomhet i mig.

Jag hörde hur han packade och helt plötsligt hörde jag hur han öppnade dörren och gick, han låste inte efter sig.
 
Jag började att gråta, sen skrattade jag, sen gjorde jag båda saker samtidigt.
Jag sa högt för mig själv, "Vad sjukt, vad sjukt, efter all vår tid i hop och så blir det såhär? Han bara går? Vad sjukt."
 
Jag låg kvar en stund i sängen och stirrade i taket.
 
Tillslut gick jag upp.

Då jag kom upp så såg jag att han har lämnat en massa saker.
Betyder det att han inte vill ha dem?
 
Såklart låste han inte dörren efter sig, eftersom han lämnade kvar nyckeln....
 
Jag började sakta att packa alla de saker han har lämnat kvar.
Jag kommer omgående att ställa ner dem i källaren och när jag orkar så ringer jag hans polare så får han ta dem.
 
Får se om han åker från Arlanda 06.40 i morgon som han tänkte....

Vilken jävla resa detta har varit....