Bearbetning

Känslorna tar verkligen många skepnader.

I går så vaknade jag med en tung känsla i bröstet.

Jag kände att vi måste fan prata, kan ju inte bara tiga ihjäl allt.

Så jag ringde honom, både på det svenska numret och hans utländska nummer.

De var avstängda.

Jag messade med hans kompis och till slut så pratade vi.

Jag blev inte så mycket klokare av det.

Hans kompis sa dock att han upplevde honom som väldigt känslig mot förut.
Han hade inte pratat med honom så mycket innan han stack.

Sakta, sakta så började den jobbiga känslan att försvinna.

Jag började tänka tankar som att, "Vi ville ju ändå olika saker, han är en fin kille och jag är tacksam som har fått uppleva en sådan fantastisk kärlek." "Jag känner mig tillfreds med att vi skiljs åt och jag ska nu blicka framåt."

Jag hade inget mer behov av att ringa honom resten av dagen.

Sen på kvällen så kom det en massa andra tankar....

Han var ju så annorlunda då han kom tillbaka denna gång.
Han var inte lika kärleksfull, han blev lättare sur och stack i väg.

Kvar satt jag och undrade och var ledsen.
Jag ville lösa allt, men det ville inte han.

Han skyllde allt på mig, han var mer arg till sättet, orolig, pratade bara om sig och hade ingen förståelse för mig, plus att jag bad om ursäkt men det gjorde inte han.

Ilskan började att växa hos mig, fy fan vad dåligt av honom!
Han stack bara, efter allt vi har delat.
Dessutom har han inte hört av sig än.
Fy fan vad dåligt!
Vad omoget!

I dag är det ett virrvarr av tankar i mitt huvud, arg, tillfreds osv....
Det känns tungt att andas, tung i bröstet, panikkänsla men ändå inte, nån form av ångest säkert...

På något sätt vill jag inte att han hör av sig nåt mer.

Vill bara glömma.