I går började han prata om i fall vi två kunde starta ett företag i hop.
Han föreslog en sak och jag föreslog flera andra saker som man kunde göra.
Han blev då eld och lågor och frågade om inte vi kunde starta ett.
Jag sa att jag alltid har velat ha ett sådant typ av förhållande, där man är ett team, jag har även tänkt att jag vill ha ett företag ihop med min partner.
"Men...... Situationen mellan oss är ju som den är.....?" sa jag.
Så länge den är som den är så tänker jag inte göra nåt.
Han svarade: "Jo, men om vi bara bortser i från det...skulle du vilja då?"
Jag sa till honom att det kändes lite som att om vi startar företag, då kan han stanna hos mig.
Som att pengar är det viktiga.
Han sa då att det inte alls var så men att hans framtid när det gäller jobb mm är väldigt viktig för honom.
Undra om det är därför han funderar på om han ska åka tillbaka och ha ett liv där, för att det där jobbet med oljeföretaget lockar?
Han pratar om det i bland, han säger: "Vet du, man skulle få dessa förmåner, mm, mm."
När han säger att han saknar sin familj så säger jag att han såklart kan åka och hälsa på dem med jämna mellanrum.
Då svarar han luddigt, att det bara inte gäller det och att han inte vet om det räcker.
Det var därför jag tänkte att han tänker på det där jobbet och sin framtid.
Vad vet jag, jag spekulerar....
Jag kommer aldrig att förstå hans familjeband.
Jag är inte uppvuxen så.
Jag måste prata med min pappa nästan dagligen och jag skulle vilja träffa honom mer än vad jag gör.
Men jag vill ju också ha ett eget liv, bilda en egen familj med starka band.
Ja, ja... vi är olika där.
I vilket fall som helst så blev jag lite förvirrad över hans prat om företag i går.
Sen åkte vi hem en snabbis till en av hans kompisar.
Då klockan blev 23.00 sa jag att jag ville åka hem, det var sent.
Han sa ok, men sen tog han fram ett glas och hällde upp en liten drink till sig själv.
Hans kompis satt och drack.
Då sa jag högt:
"Du är rolig du... jag säger att jag vill åka hem och du häller upp en drink till dig själv."
"Ja, men det går fort." sa han.
Då vi sen skulle gå så sa han till sin kompis:
"Vad gör du i morgon? Ska vi gå ut eller hitta på något?"
Hans kompis skulle jobba hela helgen så han svarade, nej.
Jag tänkte, vill han gå ut igen? Hellre gå ut än att vara med mig? Han var ju ute förra helgen, han har varit här i snart två veckor bara, och han vill gå ut igen??
På väg hem började ett dåligt humör ta form hos mig, en besvikelse....
Sakta, sakta började det att krypa på....
Väl hemma så frågade han vad det var.
"Jag vågar ju knappt säga nåt till dig för att jag tror att min ord och tårar ska få dig att ledsna och packa. Men jag känner såhär:
Här har jag gått och väntat på dig. Jag blev kär i dig och vi hade ett bra förhållande med mycket kärlek. Du sa ofta att vi var ett team, vår kärlek kändes stark. Vi jobbade för detta förhållande och sökte uppehållstillstånd för dig tillsammans, vi grät, jag grät, jag väntade på dig i nästan 3 månader, jag mådde så dåligt under denna tid.
Jag väntade och planerade för att vårat liv skulle börja när du kom tillbaka.
Vi hade så mycket tankar tillsammans vad vi skulle göra med vår framtid.
Jag har gett så mycket av mig själv till detta. Sen kommer du tillbaka och slänger i ansiktet på mig att du inte vet om du vill stanna hos mig eller inte.
En rejäl käftsmäll gav du mig."
Han var tyst, tog tag i mig och höll om mig.
Efter en stunds tystnad så sa jag:
"Har du ingen kommentar eller något att säga om det jag sa nyss?
Han svarade:
"Vet du.... jag är jätte trött...jag har varit så trött hela tiden, jag vet inte varför.... jag vill bara sova...kan vi prata om detta sen?"
Så vi gick och la oss....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar