Infekterat förhållande

I går lossnade det för honom och vi pratade i tre timmar.

Först var han irriterad och gick till attack av mina ord.

Barnsligt kanske en del tycker, men alla har vi våra sämre sidor.

Han svarade tex, mina på mina fraser genom att säga "ja...eller hur..." sarkastiskt.

Men han var sur och jag fick förklarat varför.

Vi pratar engelska tillsammans och det är inte vårat modersmål, vi kan inte alla ord och det blir en hel del missförstånd mellan oss.

Han gillar inte att bli kontrollerad alls, han vill inte att man planerar saker jämt utan att man tar dagen som den kommer. Han vill att man är glad och ser livet positivt.

Att man inte hakar upp sig på småsaker utan har förståelse och inte lägger så stor vikt på saker.
Inte göra en höna av en fjäder.

Det tycker jag låter som ett underbart liv.

Jag vill kunna leva efter det, men vet att det är svårt, hos de flesta.

Han har inte så stor erfarenheter av relationer och kan inte tro på att folk bråkar.

Visst, jag har valt att ha en relation med en kille som har en annan kultur, mycket yngre än mig och ingen direkt erfarenhet av relationer.
Men det var mitt val just då, tänkte inte så mycket på det då, vi får se om det fungerar eller inte.

I vilket fall som helst så var han sur, han sa tex: "Du vill att alla gör som du vill, om jag inte följer med ut med hunden så blir du besviken."

Jag blev less på hans sätt och förklarade att det inte alls handlade om det, att jag inte förstod hur han kunde säga så om mig. Det handlade om att jag vill vara med honom!

Vårat samtal i går ledde iallfall till att jag förstod honom, till en viss del.

Första helgen tex, då han hade varit hemma i tre dagar.
Då jag hade frågat honom om vi kunde äta lunch i hop då jag kom från jobbet och sen ta en långpromenad efter.
Då jag kom hem så hade han pratat med en kompis och skulle träffa dem istället.

Jag reagerade starkt, började gråta, tyckte att han valde sina vänner istället för mig, osv.

Hade jag behållit lugnet så hade jag förstått honom bättre.

Han ville att han OCH jag skulle träffa hans vänner nån timme och sen åka hem och gå långpromenad.

Han blev chockad av min reaktion och slängde ur sig att "vi kanske inte kan leva i hop, jag är förvirrad om jag ska åka hem igen istället."

Jag blev i min tur chokad över hans ord, jag har ju aldrig hört honom säga så, så jag slängde ur mig:
"Är det bara för att du har uppehållstillstånd nu som gör att du vågar säga sådana här saker?"

Han stannade upp, tog tag i mina axlar och tittade mig rätt i ögonen och sa:
"Säg aldrig sådär igen, jag packar direkt och river det där jävla uppehållstillståndet framför dig."

Sen resulterade allt i att istället för att han träffade sina vänner 1 timme med mig, så stack han och var borta hela dagen och hela natten.

Han vill inte bli kontrollerad, han säger att om man släpper mer på sin partner så kommer de tillbaka självmant. Jag vet att det funkar så.

Han har känt sig kontrollerad, låst, osv, plus att jag har sårat honom enormt, vilket gör att han känner att vi inte är lika nära varandra längre som förut.

Jag förstår honom.

Det jag dock försökte förklara, var min sida av allt.
Vilket han inte förstod även då jag förklarade det flera ggr.
(Det verkade gå in lite mot slutet.)

Han kunde bara se hur mycket jag hade sårat honom.

Men så är människor. Han säger att han vill att en relation ska vara si eller så, att man ska ha förståelse, men han har ändå svårt själv att se min orsak till varför jag gör saker.

Jag försökte förklara att jag har jätte svårt att lita på folk, jag började sakta att lita på honom och så kommer han tillbaka till Sverige och säger att vi kanske inte ska leva i hop efter allt han sagt innan, att vi är ett team osv.
Det gjorde att allt rasade för mig, all tillit.

Han förstod inte att jag inte bara kunde lära mig att arbeta bort det, jag sa att det var svårt och jag behöver att min partner möter mig i det.

Jag sa att det blev ett konstigt möte mellan oss, vi hade en kärleksfull relation i 5 månader, sen åkte han, vi vande oss vid att leva utan varandra.
Vi kände en saknad och en kärlek till varandra, men hur var den egentligen nu?

Då vi sågs igen så hade jag föreställt mig hur saker skulle vara mellan oss, sen så var de inte så.
För att han var ju osäker och orolig över hur han skulle klara ett liv här.
Medans jag tog det personligt och tyckte att han var annorlunda mot mig.

Tog det jätte hårt när han ville träffa vänner efter bara tre dagar i hop, istället för att vara med mig, men han ville ju att jag skulle vara med, vilket jag inte lyssnade på.

Vi hade varit i från varandra, möttes, började att infektera förhållandet, hade svårt att hitta tillbaka till varandra och till de"platser" vi hade förut.
Det blev mer och mer tjafs, mer sårade känslor och det snurrade på snabbt.

Jag sa dock till honom i går, att jag förstår att man väljer bort att vara med sin partner då man känner sig sårad och besviken. Att man hellre vill vara med vänner som får en att skratta.

Men jag tror att man måste ge sig fan på att reparera förhållandet.
Att "tvinga" sig själv till att umgås och hitta tillbaka till varandra.

Jag tror att om man väljer att vara i från sin partner så kommer det bara leda till att relationen dör ut.

Ja, vi får se vad som händer, om vi hittar tillbaka eller inte.