I går var en riktigt jobbig dag.
Jag hade en stor klump i bröstet hela dagen och smågrät ibland.
Jag saknade honom och har haft förväntningar på att vår framtid skulle börja då han kom tillbaka.
Jag insåg också en sak, man ska inte tvinga fram nåt och det har jag gjort genom att ringa och ringa.
Han ser ju att jag har ringt, han vill inte svara eller ringa tillbaka.
Jag måste släppa detta, släppa honom.
Han vill ju inte prata med mig, vill han det framöver så kommer han att ringa.
I dag vaknade jag utan att känna ångest, så jäkla skönt!! :)
Jag kan tänka på honom utan att få en känsla i kroppen.
Tänkte på en sak i dag.
En del vänner har hört av sig och sagt, "Ring om du behöver prata, ring om du vill träffas."
Men jag har ju inte orkat det, har ju varit för ledsen att ta initiativ.
Tror inte att folk vågar tränga sig på för att man mår dåligt.
De tror säkert att de stör.
Men jag skulle faktiskt ha velat att vännerna gjorde det.
Att de tänkte att det inte spelade någon roll hur dåligt jag mår,
att de tänkte att de ska besöka mig och bara krama mig om det så behövs.
Komma hit och dra ut mig på en promenad tex.
Bjuda mig på mat. (jag äter ju inte då jag mår dåligt)
Det behöver jag då jag mår dåligt.
Jag förstår att folk bryr sig men jag skulle vilja ha mer.
Vet inte, vissa kanske inte är beredda på att möta en massa tårar, om det skulle vara så.
Ja, ja. Ny dag, nya tag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar