I dag på jobbet var det stelt mellan oss.
Båda såg ut att må dåligt och båda ville egentligen bara prata och kramas.
Men det gjorde vi inte.
Vi kramades hej då, men det var krystat.
På väg hem från jobbet så pratade vi i telefon.
Vi pratade om det som är aktuellt...
Han sa att han var orolig att jag skulle lämna honom.
Sen kom vi in på det här med barn.
Han sa:
"Hade du inte haft din sjukdom och din hund, ja, då hade vi eventuellt kunnat skaffa barn."
Allt började att snurra i mitt huvud.
Jag: "Det där sved som fan!!" Fick jag ur mig.
Han: "Ja, men..."
Jag avbröt honom med att skrika.
Så högt så att jag tappade rösten.
"DU KAN DRA ÅT HELVETE!!!"
Jag la på luren i hans öra.
Sen hyperventilerade jag medans jag försökte att köra...
Vad sa han??
HUR kan han säga så??
Vilket jävla...tror han att jag vill vara tillsammans med honom alls efter detta???
Efter en stund så ringde jag min vän och berättade allt.
Hon lyssnade och sa sedan:
"Ja, han verkar ha tänkt igenom det han säger, och han är ju faktiskt ärlig med vad han känner."
De sista orden hon sa, de satte sig.
Ett lugn spred sig över mig.
Ja, han var ju bara ärlig med sina känslor.
Han säger ju faktiskt också att ha älskar mig och vill dela sitt liv med mig.
Jag pratade på med henne, eller jag ordbajsade och spekulerade.
Behövde ventilera helt enkelt.
Jag känner nu såhär:
Det var kanske dumt att skrika det till honom.
Jag blev djupt sårad och det kändes som att jag blir straffad för att jag har en sjukdom och en älskad hund.
Men det var ju inte så han menade.
Det var så jag uppfattade det.
Han är jätte fin på många sätt.
Det finns såklart dagar då jag vill strypa honom och be honom fara och flyga.
Jag tänker att det känns som en stress, det här med barn.
Att hålla på att kolla upp insemination i Sverige.
(Har fått reda på att åldersgränsen är 38 år, i vissa fall 40 år, så då är det kört för mig.)
Gå till gyn och kolla om ens äggstockar lever och mår bra.
Kontakta en privatklinik för att göra en fertilitetsutredning för att kolla sig mer.
(Åldersgränsen för att kolla sig är 40 år, så det är kört för mig.)
Kolla upp möjligheterna till att göra det i Danmark eller annat land.
Spara en jävla massa pengar då det inte är gratis.
Jag fyller 41 år i sommar.
Jag känner att det börjar ta stopp, min jakt på att skaffa barn.
Det kanske inte är meningen att jag ska ha barn.
Jag är rädd för att bli gammal och ensam.
Men vaddå, man kan vara kontaktperson.
Fosterbarn.
Resa och träffa nya vänner.
Livet innehåller allt möjligt, inte bara kille och barn.
Jag kanske bara ska släppa det och slappna av.
Ta emot det som livet bjuder på istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar