Höll på att bli påkörd, del 2

I går blev jag kallad till ett möte på det jobbet vi har nu.

Det skulle vara 5 chefer och två andra, J var också med.

De ville att jag skulle göra en rekonstruktion.

Alla var samlade ute på lagret.

Även vittnet var med och en till person som tydligen sett allt.

De hade tagit dit en truck, med samma last på som vid incidenteten.

De ställde sig på rad och iakttog.

Jag berättade samtidigt som jag ställde upp mina stolpar.
De vinkade fram vittnet som satte sig i trucken och sakta började köra mot mig.

Han körde jätte sakta.

Då han kom fram till den ena stolpen så körde han på den och fortsatte fram emot mig.

Någon sa: "Du får säga stopp när trucken är på rätt avstånd."

Jag stod där och tittade hur han sakta körde mot mig, med stolpen framför sin last.
Även fast det gick sakta så blev jag lite låst i huvudet och kände hur hjärtat började att slå snabbare.

När han var nära så skrek jag: "Stopp!"

Jag utbrast: "Gud vad jobbigt det är." med lite skakig röst.
J kom fram och strök mig över ryggen.

Alla var tysta i ett par sekunder.

Sen började de att prata, nästan i mun på varandra.
De pratade om hur det hade gått till, om hur vi kan förhindra detta, osv.

De kom fram till att killen som hade kört, hade gjort väldigt fel.
Eftersom detta var första gången så kommer inte truckkortet att dras in, men han får en varning.

De har ju sina regler och han följde inte dem.

När mötet började lida mot sitt slut, och de frågade mig om jag hade nåt mer att säga, Så sa jag att jag hade velat att någon tog mig till ett rum, gav mig en stol och frågade vad som hade hänt.
Att jag hade behövt att få berätta/prata, ordentligt, fått det ur mig på en gång.

Cheferna sa:

"Vi chefer har ju gjort fel, det kan jag erkänna. Vi skulle ha agerat mer."
"Det är först nu som man verkligen förstod att det var väldigt allvarligt."

Jag kände verkligen att de lyssnade på mig och ville ge sitt stöd.

Då mötet var slut och J och jag gick in till våran bod så kom en av de ansvariga i kapp oss.

Han ville ge mig en kram.

Han sa också att han höll på att börja gråta en stund där.
När man fick se allt i verkligheten så förstod man hur allvarligt det kunde ha gått.
J höll med, sa att han också kände samma sak.
Jag såg även smärta i en av chefernas ögon efter min rekonstruktion.

Nu vet dom till nästa gång, hur de ska agera.
De ska också göra allt för att detta inte ska hända igen, eftersom utgången kan sluta mer illa.