Vi ska inte bråka

J vill ju att vi ska lösa detta.

Även om han tycker att det är jobbigt med min sjukdom och hunden så känner han att han vill.
Han känner att han måste ta tag i detta och acceptera det som det är.

Vi har bestämt att vi ska tygla oss själva.
Att vi inte ska bråka.

Jag har funderat mycket på mig själv och vad jag gör.
Jag har kommit fram till att jag kan välja att reagera annorlunda på saker och ting.

Det i sin tur har resulterat i att jag inte känner så mycket om han är sur vid något tillfälle.

Jag känner bara att, "Ja, ja... du kan sitta där och vara sur, jag tänker inte ta åt mig."

Får man inge vatten på sin kvarn så stannar den.

Bekämpar jag hans eld med vatten så dör den.

Han tycker det är bra och brukar skratta när jag tänker så och genast bli på bättre humör.

Vi påminner varandra när den ena brukar reagera starkare, att vi ska tagga ner.

Förhållanden är inte lätta.

Två människor med olika personligheter ska komma överens och hitta en gemensam väg.

Såklart ska man inte tolerera allt, men så länge det positiva överväger så ska man väl kämpa lite.