Hur ska man göra?

Vi tjafsar och bråkar rätt ofta.

Han säger rätt ut vad han tänker och det sårar mig.
Jag o andra sidan reagerar för starkt och vill åka hem, då jag är hos honom.

Vilket jag ofta gör.

Han blir osäker på mig och det blir känsligt mellan oss.

Sen löser vi det och allt är bra, i några dagar...
Sen börjar det om igen.

Det som är de största sakerna mellan oss är, barnfrågan, min hund och min sjukdom.
Sen har vi, alkohol, efter det.

Han vill inte ha barn, jag vet inte om jag vill ha eller inte.

Jag har släppt det i tanken men när jag var hos gyn i går och hon sa, efter ultraljudet, att mina äggstockar lever och man kan se att den ena precis har haft ägglossning, då kände jag mig jätte glad.

Sen tycker han att det är jobbigt med min hund.

Att jag inte kan vara spontan och bara resa i väg med honom, tex.

Jag säger: "Ja, kanske...jag måste kolla om jag kan få hundvakt, vill inte ha vem som helst," osv.

Då blir han jätte sur, att det ska finnas ett hinder.
Han tycker då att min hund är i vägen för att han ska få vara med mig när han vill.

Jag i min tur blir sur för att jag tycker att han är självisk och att jag bara ska dansa efter hans pipa annars blir han sur.

Sen tycker han att detta med min sjukdom, är jobbigt.

Han har ju vuxit upp med en mamma som är sjuk och det har inte varit så positivt.

När jag var dålig för några dagar sedan, ja... jag har blivit mycket sämre... så var jag helt matt, sa knappt halv sju och låg i sängen och kollade film.

Jag märkte att han tog distans, jag fick också be honom om han orkade göra saker för mig.
Som tex, hämta vatten, te osv.
Jag var väldigt matt och det var tufft att resa sig.

Han gjorde det inte självmant och tog hellre avstånd för att det blev känslomässigt jobbigt.

Vilket såklart sårade mig, för jag behöver ju stöd och har sällan fått det i livet.

Jag i min tur frågade, vilket jag får skylla mig själv:
"Kommer du att orka i framtiden, med att jag har en sjukdom?"

Han svarade då ärligt: "Jag vet inte...."

Jag reagerade jätte starkt och åkte hem.

Sen så dricker han, enligt mig, för mycket då han dricker.
Jag har inget utbyte av att gå på tillställningar med honom, för att jag kan inte samtala normalt med honom. Vi är på olika plan helt enkelt.

Han sa då självmant att han kan dricka mindre då jag är med och vill han bli jätte full så tar han inte med mig.

Jag blev glad över det men nån vecka senare så sa han:

"Jag vill inte begränsa mig när vi går på tillställningar, jag vill kunna vara den jag är, när jag dricker."

Jag har märkt att han ändrar sig till och från.
Jag kan inte lita på det han säger ena gången.

Vi pratade i går.
Ett bra samtal.

Jag skrattade och sa att jag inte förstår varför vi eg är i hop.
Vi verkar vara så olika, kanske inte i känslolovet, men hur vi lever vårat liv och vad vi vill.

*Han vill inte ha barn, jag vet inte.
*Han gillar inte att jag har hund, jag har en älskad hund som är en del av mitt liv.
*Han vill inte vara tillsammans med någon som har ett fysiskt handikapp,
(min sjukdom), för att det gör sig påmind om jobbiga saker i hans uppväxt.
*Han vill dricka mycket och inte ha djupare samtal när han festar, jag är nykterist och älskar djupa samtal oavsett ställe.

Hans svar på detta var att han blev kär i mig och att det finns massor i min personlighet som han verkligen vill ha i sitt liv.

Han vill att jag följer med till hans familj på Gotland i sommar.
Men jag sa att jag inte kan känna mig trygg med honom, därför är jag tveksam att följa med honom på saker där jag inte har min trygghet i form av mitt hem.

Tänk om jag följer med dit, han klagar på min hund eller om jag är sjuk och han tycker att det är jobbigt?
Då kan jag inte bara dra hem, det blir ju en bit.... ;)

Så vi får se, fortsättning följer, hur vi kan hantera dessa saker.