Jag mår inte bra....

I dag ska jag göra....Ingenting!

Jo, plugga lite då, men annars ska jag tvinga mig själv att bara va hemma och halvligga i soffan.

Jag har, i flera dagar, haft hjärtklappning. Länge och hårt.
Jag har varit jätte trött och i går var jag jätte svag i kroppen,
bara att gå kändes utmattande.

Så, jag mår tydligen inte bra, säger kroppen....

I går kände jag mig låg igen. Jag tänker på honom hela tiden.

Jag drömmer även om honom.
Jag vaknar mitt i natten av att någon öppnar portdörren,  jag får hjärtklappning, ligger och lyssnar på stegen i trappan och påminner mig själv,
"Det är ju inte han, han är inte kvar här längre."

Jag messade hans bror i går, jag skrev, "Kan du snälla be honom att ringa mig."
Han svarade nästan direkt, ok.
Men ingen ringde....

I dag har jag funderat på om jag ska rensa hans saker som han lämnade.
Kasta vissa saker och ge det andra till second hand.

På måndag ringer jag till sfi och skatteverket och säger att han har flyttat hem igen.

Då kan jag ta bort hans namn från brevlådan.

Stänga hans mailkonto, det var ju ändå jag som hjälpte honom skaffa det,
han minns ju inte ens sin adress.

Sakta börja att sudda ut spår av honom här hemma.

Han vill ju verkligen inte höra av sig.
Jag vet inte varför, han är sårad, han försöker glömma mig, vad det nu än är, så gör han allt för att inte höra av sig och inte svara.

Jag hoppas att detta lägger sig snart, hjärtklappningen, alla tankar, känsligheten osv.
Det tar jätte mycket på mina krafter och hindrar mig från att fortsätta mitt eget liv.

"Hon är en jätte bra och snäll tjej"

I dag var en sämre dag igen, dock inte lika dålig som förut.

Jag tänkte på att han inte ringer mig....

Jag blev sur och ringde hans kompis.

Då vi började prata så brast min röst, jag började nästan att gråta under samtalet.

Det som var jobbigast känslomässigt var när jag sa till honom:

"Vi har ju haft ett förhållande, vi var sambos, han kan ju inte bara skita i att höra av sig. Det har gått en vecka nu och han svarar inte ens när jag ringer.

Jag har fattat det som att han blev sårad för att jag "hjälpte" honom att packa men det gjorde ju jag för att han ville lämna mig, han ville inte ens ge det en månad som jag bad om, han tänkte inte alls på att jag ska till sjukhuset och sövas nästa vecka och verkligen ville ha honom vid min sida.
Han ville verkligen åka och det gjorde så ont i mig."

Vi pratade lite och han berättade vad min sambo sagt då han hade ringt honom  och upptäckte att min sambo var på flygplatsen.

Han hade sagt att jag var en jätte bra tjej och att hans kompis skulle ha fortsatt kontakt med mig.

Jag sa till hans kompis att om han sa sådär så har han ju inte tänkt komma tillbaka.

"Nej, jag tänkte inte så då, men det låter ju verkligen så av de orden.
Men han sa det inte rakt ut, att han skulle stanna i sitt hemland."

Ja, vi skulle avvakta, han hade inte ringt honom heller.

Hur gör jag med allt?

Måste säga att jag mådde bra i dag.

Jag vaknade utan ångest, det var sååå skönt!

Sen har jag varit på gott humör och till och med skojat med folk. :)

Jag har tänkt neutralt på honom i dag.

Tänkte på bland annat, hur gör jag framöver med att han är skriven här?
Ringer jag skatteverket och säger att han inte bor här längre, att han flyttat hem?

Hur gör jag med hans knappt använda, nya vinterjacka?

Sälja den eller vill han ge den till nån polare i Sverige?

Måste jag då medla med hans kompis och hans kompis frågar honom?

Ja, ja... det ger väl sig.

Dock börjar sfi för honom nästa vecka, då bör jag väl ringa dit och avboka.

Tror inte att han tänker på allt detta, att han faktiskt är reggad i Sverige nu.

Jag bytte nummer med en kille i lördags.

Ja, det gick fort kanske vissa tycker.
Men jag tänker nog ingenting om det.

Jag sa till den killen att jag precis blivit singel och han själv gick i från ett 7 årigt långt förhållande i januari.

Jag berättade dagen efter, då vi pratade i telefon, att jag bara varit "singel" i 5 dagar och egentligen vet jag inte ens om jag är singel?
Nog för att jag tror det...men ja...
Jag har sagt att jag älskat min sambo massor och att jag fortfarande är ledsen emellanåt.

Jag tycker det är skönt att prata med honom, det känns jätte bra att kunna va helt ärlig och han tycker nog likadant.

Vad det leder till har jag inte ens tänkt på, känns bara bra att prata med honom, jag får annat att tänka på och jag var faktiskt mig själv i dag som jag inte har varit på länge.

Jag skojar och skrattar. :)

Bra att jag har hunden, han tvingar ut mig :)

I går var en riktigt jobbig dag.

Jag hade en stor klump i bröstet hela dagen och smågrät ibland.

Jag saknade honom och har haft förväntningar på att vår framtid skulle börja då han kom tillbaka.

Jag insåg också en sak, man ska inte tvinga fram nåt och det har jag gjort genom att ringa och ringa.

Han ser ju att jag har ringt, han vill inte svara eller ringa tillbaka.

Jag måste släppa detta, släppa honom.

Han vill ju inte prata med mig, vill han det framöver så kommer han att ringa.

I dag vaknade jag utan att känna ångest, så jäkla skönt!! :)
Jag kan tänka på honom utan att få en känsla i kroppen.

Tänkte på en sak i dag.

En del vänner har hört av sig och sagt, "Ring om du behöver prata, ring om du vill träffas."
Men jag har ju inte orkat det, har ju varit för ledsen att ta initiativ.

Tror inte att folk vågar tränga sig på för att man mår dåligt.
De tror säkert att de stör.

Men jag skulle faktiskt ha velat att vännerna gjorde det.

Att de tänkte att det inte spelade någon roll hur dåligt jag mår,
att de tänkte att de ska besöka mig och bara krama mig om det så behövs.
Komma hit och dra ut mig på en promenad tex.
Bjuda mig på mat. (jag äter ju inte då jag mår dåligt)

Det behöver jag då jag mår dåligt.
Jag förstår att folk bryr sig men jag skulle vilja ha mer.

Vet inte, vissa kanske inte är beredda på att möta en massa tårar, om det skulle vara så.

Ja, ja. Ny dag, nya tag.

Något att skratta åt

I går på krogen kom det fram en kille och pratade.

Jag stod lite högre upp än honom, på en kant, och han stod nere på dansgolvet.

Vi pratade lite och efter en stund säger han:

"Jag känner mig kåt när du står sådär."

Jag blev helt paff!

Jag lutade mig fram och sa:

"Du, jag är nog inte rätt tjej för dig."

Han tittade förvånat på mig.

"Vad menar du?" sa han.

"Ja, för det du sa." sa jag.

"Va?! vad sa jag??" han såg jätte förvånad ut.

Jag harklade mig och svarade:

"Eh... du sa att du blir kåt när jag står sådär."

Han tittade på mig storögt och sa:

"Va?! Jag sa, jag känner mig kort när du står sådär."

Gud jag höll på att dö.....
hahahhahahahhahahahahahah

Diskhögen växer....

När fan ska denna ångestkänsla försvinna?

Jag hatar att vakna och känna såhär....

Jag ringde honom i natt då jag kom hem, på hans utländska nummer, det gick helt plötsligt fram signaler!

Jag ringde då jag vaknade i dag, samma sak.

Nu ser han att jag har ringt....

En del runt mig är förbannade på honom och fattar inte, för allt i världen,
hur fan jag kan ringa honom.
De uppmanar mig att låta bli.

Men jag kan inte bara låta det vara.
Efter allt vi har delat...

Det är svårt att gå vidare...

Vill bara höra hans röst och prata om allt som hänt, det må va tungt men då får man i alla fall ett ordentligt avslut.

Jag behöver städa här hemma, jag behöver diska, jag måste plugga, osv.
Gör jag nåt av det?
Nej..... :(

När solen skiner så får jag mer panik på att komma ut bland folk.
Känns som att tystnade äter upp mig.
Tänk om det kunder regna, ett tyst och stilla regn...

När jag är ute bland folk så får jag annat att tänka på.

Men då det har gått några timmar av dagen så känns det bättre.

Typ...

Dock har jag sprungit på grannar och bekanta som undrar vart han är, då måste jag berätta....

Jag vill ha tillbaka motivationen för mitt eget liv, nu!

Har han blockerat mig?

Tänkte på en sak i dag.

Han har nog bytt nummer och blockerat mig från viber.
(internetapp som Skype typ)

Det går fortfarande inte att nå honom nämligen.

Om jag känner honom rätt så sårade jag honom djupt med att "hjälpa" honom att packa.

Han tänker nog att det är ett jätte stort svek, hur kan jag göra så mot honom.
Nu spekulerar jag bara men det var så han fungerade.

Långsur och man fick verkligen sota för det om man sårade honom.

Men han tänker då inte på hur det egentligen var.

Han ville lämna mig, jag bad honom att stanna och ge det en chans, men nej, han ville åka.
Han sa att han ville pröva, kanske var det bara saknad till familjen han kände.

"Ska jag bara sitta här och vänta då?" sa jag.

Dagen innan så sa han till mig, "sluta aldrig att vara den du är, ändra dig inte för någon."

Jag sa till honom att det känns som sista gången vi ses, han sa, "Äh sluta nu."

Men jag hade nog rätt....

Ja, ja i kväll ska jag i alla fall ut och dansa och ha roligt!

Shorts

Jag har aldrig ägt ett par shorts.

Såg reklam från Cubus ang shorts, tyckte de var söta.

Nu äger jag ett par och är riktigt nöjd. :)

 

http://blogfame.se/203/18819/cubus

Bearbetning

Känslorna tar verkligen många skepnader.

I går så vaknade jag med en tung känsla i bröstet.

Jag kände att vi måste fan prata, kan ju inte bara tiga ihjäl allt.

Så jag ringde honom, både på det svenska numret och hans utländska nummer.

De var avstängda.

Jag messade med hans kompis och till slut så pratade vi.

Jag blev inte så mycket klokare av det.

Hans kompis sa dock att han upplevde honom som väldigt känslig mot förut.
Han hade inte pratat med honom så mycket innan han stack.

Sakta, sakta så började den jobbiga känslan att försvinna.

Jag började tänka tankar som att, "Vi ville ju ändå olika saker, han är en fin kille och jag är tacksam som har fått uppleva en sådan fantastisk kärlek." "Jag känner mig tillfreds med att vi skiljs åt och jag ska nu blicka framåt."

Jag hade inget mer behov av att ringa honom resten av dagen.

Sen på kvällen så kom det en massa andra tankar....

Han var ju så annorlunda då han kom tillbaka denna gång.
Han var inte lika kärleksfull, han blev lättare sur och stack i väg.

Kvar satt jag och undrade och var ledsen.
Jag ville lösa allt, men det ville inte han.

Han skyllde allt på mig, han var mer arg till sättet, orolig, pratade bara om sig och hade ingen förståelse för mig, plus att jag bad om ursäkt men det gjorde inte han.

Ilskan började att växa hos mig, fy fan vad dåligt av honom!
Han stack bara, efter allt vi har delat.
Dessutom har han inte hört av sig än.
Fy fan vad dåligt!
Vad omoget!

I dag är det ett virrvarr av tankar i mitt huvud, arg, tillfreds osv....
Det känns tungt att andas, tung i bröstet, panikkänsla men ändå inte, nån form av ångest säkert...

På något sätt vill jag inte att han hör av sig nåt mer.

Vill bara glömma.

Dagarna i dimman

Samma dag som han stack så kunde jag inte röra mig.
Så fort jag gjorde nåt annat än att ligga i soffan så kom tårarna.
 
Dock, innan verkligheten kom i kapp mig så bytte jag sängkläder, vädrade ur lägenheten, garderoberna, diskade upp så disk som han hade använt.
Tog bort fotografierna på oss tillsammans.
 
Alla spår av honom tog jag bort.
 
Sen lade jag mig i soffan.
 
Onsdagen kom, då jag vaknade så kändes det någorlunda ok.
 
Åkte iväg och jobbade extra, funderade på om jag skulle klara det, men samma dag kände jag att jag ville göra något. Jag var disträ men det gick.
 
Några personer har frågat mig om jag har gått ner i vikt, jag har inte förstått deras fråga.
Jag brukar alltid hålla min vikt som är 50 kg.
Dock har jag lagt märke till att byxorna ramlar ner, men trodde att det bara berodde på dem.
 
I går vägde jag mig, jag fick en chock.
 
Vågen visade 46,7
 
Jag har gått ner nästan 4 kg!

Först blev jag ledsen och skrämd, sedan blev jag beslutsam.

Jag kan inte må dåligt längre!

Jag ringde till mitt sjukhus och berättade som det var.
Jag sa att jag mått psykiskt dåligt till och från i ca 4 månader.
Magen var inte bra och jag hade gått ner i vikt.

De tyckte det var oroväckande och skulle skicka mig näringsdrycker och jag skulle lämna en del prover.

Resten av dagen spenderade jag utan tårar och utan att känna mig ledsen.

Jag ringde faktiskt en vän och frågade om vi skulle ta en promenad.

Vi hamnade vid vattnet och hunden lekte vid kanten, det var underbart!

Jag messade en av hans kompisar och frågade om han hade åkt tillbaka nu.
Han svarade: "Han är på flygplatsen."

Jag kände ingenting direkt.

Jag tror att det också kan vara "lättare" eftersom jag redan har gråtit en massa.
Han hann ju vara hemma hos mig i två dagar innan bråken började.

Tänkte på en sak i går, jag blev ju sårad och det var därför jag började slita fram hans saker häromdagen.
Vissa säger: "Va?! Stack han utan att säga hejdå?"

Ja, men i hans värld så blev han nog sårad som fan, för det var ju som att jag slängde ut honom.

Kanske, jag spekulerar....

I morse då jag vaknade så kändes det jätte tungt.

Det börjar kännas lite lättare men ändå tungt.

Jag ringde hans mobil för att kolla, ja den var avstängd.

Så då har han väl åkt.....
 
 
 
 

Han har åkt

Jag tog en promenad med hunden och funderade.
 
Då jag kom hem så frågade jag honom om han hade kommit fram till nåt.
Han sa, nej.
Ville ge honom en chans att få ur sig sitt om han hade nåt mer.
 
Jag sa att jag hade tänkt och jag kände såhär:
 
Jag tycker att han är skyldig vårat förhållande att stanna åtminstone en månad till.
Han kan inte bara springa så fort något känns jobbigt.
 
Rid ut stormen en stund.
 
Vi har investerat så mycket i detta och så vill han bara sticka?
Jag har också en framtid att tänka på, ska jag bara sitta här och ta allt från honom?
 
Han sa att han har tänkt såhär i flera dagar nu, att han verkligen vill åka hem.
Han saknar sin familj så mycket så att det gör ont och han saknar livet där.
 
Livet där är så mycket enklare och ens framtid med pengar och framgång är mycket enklare än det verkar vara i Sverige. säger han.
 
Han sa att han vill pröva att åka hem, han vill inte säga än, att det är rätt beslut att stanna där men han vill åka hem för att känna hur det känns.
 
Jag sa då, om vi säger såhär då, om du väljer att åka hem, då är det lika med slut mellan oss.
 
Han borrade blicken i mig och sa sårat: "Är det du vill? Är det??"
 
Jag svarade: "Nej egentligen inte, men ska jag bara sitta här och vänta på ett telefonsamtal där risken finns att du säger att du aldrig mer kommer tillbaka??"
 
Jag fortsatte:
 
"Jag vet att du inte kommer tillbaka, klart du inte gör.
Du trivs som fan med ditt liv där, det är lätt att tjäna pengar, vilket betyder mycket för dig och du vill vara med din familj.
Varför ska du då vilja komma tillbaka till något som är "svårt" som du själv tror att det kommer att vara i Sverige."

Han sa lågt att det inte är säkert, att han stannar, men han var inte övertygande.
Han sa: "Jag gör inte som en del andra killar du träffat, att bara sticka, jag säger iallfall som det är, att jag är osäker på vad jag vill."

Som om det ska kännas bättre för mig?

Jag blev irriterad och tog fram datorn och började leta biljett till honom.

"Här, det går ett flyg i morgon bitti."
Han tittade intresserat och sa att det lät som ett bra flyg, han försökte nå sin bror och fråga om han kunde hämta honom från flygplatsen då han kom fram.

Jag tänkte, "Detta är verkligt, han ska verkligen åka."
 
Hans kompis ringde och han frågade om han kunde lägga ut pengar och köpa en biljett till honom i dag, på nätet, så får han pengarna kontant.
När jag hörde det så brast det för mig.
 
Jag reste mig upp hastigt, började att skaka i hela kroppen, jag for fram som en virvelvind och drog fram hans väskor, alla hans kläder, badrumssaker osv.
 
Han var sur och sa att jag skulle låta hans saker vara, han kunde göra det själv.
Jag fortsatte.
 
När allt var framtaget till hallen så stängde jag in mig i sovrummet och grät,
jag grät och grät.
Efter ett tag så fanns det bara tomhet i mig.

Jag hörde hur han packade och helt plötsligt hörde jag hur han öppnade dörren och gick, han låste inte efter sig.
 
Jag började att gråta, sen skrattade jag, sen gjorde jag båda saker samtidigt.
Jag sa högt för mig själv, "Vad sjukt, vad sjukt, efter all vår tid i hop och så blir det såhär? Han bara går? Vad sjukt."
 
Jag låg kvar en stund i sängen och stirrade i taket.
 
Tillslut gick jag upp.

Då jag kom upp så såg jag att han har lämnat en massa saker.
Betyder det att han inte vill ha dem?
 
Såklart låste han inte dörren efter sig, eftersom han lämnade kvar nyckeln....
 
Jag började sakta att packa alla de saker han har lämnat kvar.
Jag kommer omgående att ställa ner dem i källaren och när jag orkar så ringer jag hans polare så får han ta dem.
 
Får se om han åker från Arlanda 06.40 i morgon som han tänkte....

Vilken jävla resa detta har varit....

Han är sorgsen och förvirrad

Jag fattar inte vad jag gör för fel?

Eller

Jag fattar inte vad jag ska lära mig?

Varför, varför ska det vara så svårt att träffa någon som man har en avslappnad framtid med?

Jag vet flera personer som har träffat flera som det alltid skiter sig med.

Ska det vara så svårt?

En vän till mig har sagt vid ett flertal tillfällen att hon är så glad att hon har haft sin kille i så många år och att de vill vara tillsammans, kanske inte just för stunden då de bråkar ;) men just för att hon vet hur svårt folk kan ha att träffa nån.

Vi var på SFI centrum i går, han skulle skriva in sig och säga vilken skola och vilka tider han ville gå.

Han ville tänka på saken och ringa tillbaka till dem, han kände sig stressad att bestämma sig då.

Efteråt kom det fram, han vet fortfarande inte om han vill stanna i Sverige.

Han saknar sin familj jätte mycket och saknar sitt liv där.

Han sa hela tiden att det jobbiga i det hela är att han verkligen älskar mig och vill vara med mig.

Han sa att detta handlar inte om mig, men jag sa att indirekt gör det ju det, för mig.

Om han väljer att åka hem istället för att vara med mig, så anser jag att han inte älskar mig tillräckligt.
Han håller inte med.

Han tycker det är jätte jobbigt och ledsamt att behöva slitas mellan detta.

Han sa att han kanske bara ska åka hem för att se hur det känns.

Jag sa att han precis varit hemma och jag vill inte ha ett telefonsamtal från honom där han säger att han inte kommer tillbaka.
Jag sa att om han bestämmer sig för att åka hem och "pröva" så får han ta med sig allt.
Jag vill inte ha något här som påminner om honom.

Detta är jätte tungt för honom.
Ja, det är tungt för mig med... men det är jätte ledsamt för honom också.

Vill inte att de som känner mig och läser detta, tycker illa om honom.
För det finns inget dåligt i honom.

Han slits mellan detta och jag sitter emellan.

Vi får väl se vad som är meningen ska hända...

Han har, "kommit tillbaka"

Helgen har inte varit så bra.
I kärlekens tecken har den varit urusel.

Han har varit ute hela helgen och vi har knappt setts.
Han har knappt frågat om vad jag ska göra eller vad jag har gjort.

Då jag har försökt att krama honom så har han varit sval.

I går så gick jag på kalas och vi sågs inte på hela dagen.

När vi sågs var klockan redan 21.

Han började direkt att prata som bara den.
Om allt möjligt.

Jag fattade ingenting.

Sen halvlåg vi i soffan och tittade på tv.
Då, sakta, sakta så lutade han tillslut sitt huvud mot mig, jag la min arm om honom och då efter en stund så la han sin arm runt mig och höll om mig ordentligt.

Så låg han länge.

Jag mötte hans blickar och då såg jag, hans gamla jag har kommit tillbaka igen! :)

Han sa att han har varit så arg på mig men ville inte prata om det just då.
 
Han var kärleksfull hela kvällen och vi somnade kramandes

Äntligen!

Det kanske lönade sig att knipa käft och vänta in honom. ;)

Så helgen slutade i alla fall bra.

Kraften i ordet, Förlåt.

Jag spenderade kvällen hos en tjejkompis.

Vi hade inte pratat på länge så hon frågade ju såklart hur det var med min sambo.

Då jag berättade allt satt hon helt tyst hela tiden.

Sen sa hon: "Vill du verkligen höra min åsikt? Jag kommer att vara ärlig."

Sen började hon att berätta.

"Din sambo är osäker, hans självkänsla är inte så hög just nu. Han är i ett annat land och han har bara dig som sin trygga punkt och oroar sig över hur han ska klara sig. Ni har krockat, och då är du inte hans trygga punkt längre och då blir han ännu mer förvirrad.
Du sårade honom med vad du sa, blir han sårad, då blir han verkligen sårad.
Jag har levt i hop med en sådan man i tio år, jag vet...

Har du någonsin, under allt detta, sagt förlåt för att du sårade honom?
Jag säger inte att han inte har gjort nåt fel, men du kanske måste vara den personen som faktiskt först ber om ursäkt. För personer som min sambo, så är det väldigt viktigt att få höra ett förlåt.
Din sambo kanske är likadan."

Jag svarade:
"Jag vet inte om jag sagt just de orden...jag har sagt att det inte var min mening att såra honom, att det inte alls var det jag var ute efter.
Men jag är tveksam om jag har sagt just de orden."

Hon fortsatte:

"Han må ha sagt knäppa saker till dig och varit dryg men, det är vad jag tror, han har gjort det bara för att han är så sårad.
Då lyssnar inte på dig, vad han har gjort mot dig mm."

"Jag tror att du måste släppa allt, vem som sagt vad mm, och säga förlåt, jag tror att han då kommer att komma till dig. För han älskar dig, varför skulle han annars gått genom så mycket för att få vara med dig.
Varför är han fortfarande kvar?

Men jag tror att du måste vara den som tar det första steget.
Sen tycker jag att du måste lära dig att sluta att säga saker.
Du kan inte anta att alla ska ligga med alla.
Det är som att säga att alla som är homosexuella killar vill ligga med alla killar även de straighta.
Eller pedofilen på förskolan som det var mycket om i media, alla är inte pedofiler, även om man som förälder misstänker alla då något sånt händer.

Sen är ni båda dumma som sitter och säger dessa saker till varandra, och ja, jag tycker att han är en tönt som beter sig som han gör mot dig, och om du säger förlåt och han inte gör det tillbaka, även om du kanske måste vänta ett par dagar för att få ett förlåt, men om han inte gör det och fortsätter vara konstig, ja...då är det nåt annat och då vet jag inte om man kan spinna vidare på relationen.

Jag har själv varit, och är än i dag, osäker emellanåt, älskar min sambo mig?
Är han trogen, osv.
Dessa tankar dyker upp i bland, men man måste lära sig att slå bort dem, eller i alla fall hålla tyst.

Det är ju jätte sårande för den andra personen att bli misstänkt för otrohet eller liknande om man inte alls har sånt i sina tankar.

Jag tycker inte att du har all skuld i detta, absolut inte, men ni måste börja någonstans och då blir det nog du."

Detta samtal resulterade i att jag ringde min sambo på väg hem, för att se om han var hemma.
Jag sa att jag har en sak att säga honom, egentligen ville jag säga det, face to face, men detta fick duga.

"Förlåt för att jag har sårat dig. Verkligen förlåt. Förlåt för det jag sa om uppehållstillståndet, förlåt för att jag har misstänkt att du har gjort nåt, verkligen, från mitt hjärta, jag vill inte göra illa dig, förlåt!"

Han var mjuk på rösten och sa, ok, ok.

Jag bytte sen samtalsämne och frågade hur kvällen varit mm.

Han var jätte glad mot mig i telefon, han skämtade, skrattade och kallade mig även för hjärtat på sitt språk som han inte gjort sen han kom tillbaka.

Så vi får se vad detta ger, jag känner mig lättare om hjärtat i allafall. :)

Infekterat förhållande

I går lossnade det för honom och vi pratade i tre timmar.

Först var han irriterad och gick till attack av mina ord.

Barnsligt kanske en del tycker, men alla har vi våra sämre sidor.

Han svarade tex, mina på mina fraser genom att säga "ja...eller hur..." sarkastiskt.

Men han var sur och jag fick förklarat varför.

Vi pratar engelska tillsammans och det är inte vårat modersmål, vi kan inte alla ord och det blir en hel del missförstånd mellan oss.

Han gillar inte att bli kontrollerad alls, han vill inte att man planerar saker jämt utan att man tar dagen som den kommer. Han vill att man är glad och ser livet positivt.

Att man inte hakar upp sig på småsaker utan har förståelse och inte lägger så stor vikt på saker.
Inte göra en höna av en fjäder.

Det tycker jag låter som ett underbart liv.

Jag vill kunna leva efter det, men vet att det är svårt, hos de flesta.

Han har inte så stor erfarenheter av relationer och kan inte tro på att folk bråkar.

Visst, jag har valt att ha en relation med en kille som har en annan kultur, mycket yngre än mig och ingen direkt erfarenhet av relationer.
Men det var mitt val just då, tänkte inte så mycket på det då, vi får se om det fungerar eller inte.

I vilket fall som helst så var han sur, han sa tex: "Du vill att alla gör som du vill, om jag inte följer med ut med hunden så blir du besviken."

Jag blev less på hans sätt och förklarade att det inte alls handlade om det, att jag inte förstod hur han kunde säga så om mig. Det handlade om att jag vill vara med honom!

Vårat samtal i går ledde iallfall till att jag förstod honom, till en viss del.

Första helgen tex, då han hade varit hemma i tre dagar.
Då jag hade frågat honom om vi kunde äta lunch i hop då jag kom från jobbet och sen ta en långpromenad efter.
Då jag kom hem så hade han pratat med en kompis och skulle träffa dem istället.

Jag reagerade starkt, började gråta, tyckte att han valde sina vänner istället för mig, osv.

Hade jag behållit lugnet så hade jag förstått honom bättre.

Han ville att han OCH jag skulle träffa hans vänner nån timme och sen åka hem och gå långpromenad.

Han blev chockad av min reaktion och slängde ur sig att "vi kanske inte kan leva i hop, jag är förvirrad om jag ska åka hem igen istället."

Jag blev i min tur chokad över hans ord, jag har ju aldrig hört honom säga så, så jag slängde ur mig:
"Är det bara för att du har uppehållstillstånd nu som gör att du vågar säga sådana här saker?"

Han stannade upp, tog tag i mina axlar och tittade mig rätt i ögonen och sa:
"Säg aldrig sådär igen, jag packar direkt och river det där jävla uppehållstillståndet framför dig."

Sen resulterade allt i att istället för att han träffade sina vänner 1 timme med mig, så stack han och var borta hela dagen och hela natten.

Han vill inte bli kontrollerad, han säger att om man släpper mer på sin partner så kommer de tillbaka självmant. Jag vet att det funkar så.

Han har känt sig kontrollerad, låst, osv, plus att jag har sårat honom enormt, vilket gör att han känner att vi inte är lika nära varandra längre som förut.

Jag förstår honom.

Det jag dock försökte förklara, var min sida av allt.
Vilket han inte förstod även då jag förklarade det flera ggr.
(Det verkade gå in lite mot slutet.)

Han kunde bara se hur mycket jag hade sårat honom.

Men så är människor. Han säger att han vill att en relation ska vara si eller så, att man ska ha förståelse, men han har ändå svårt själv att se min orsak till varför jag gör saker.

Jag försökte förklara att jag har jätte svårt att lita på folk, jag började sakta att lita på honom och så kommer han tillbaka till Sverige och säger att vi kanske inte ska leva i hop efter allt han sagt innan, att vi är ett team osv.
Det gjorde att allt rasade för mig, all tillit.

Han förstod inte att jag inte bara kunde lära mig att arbeta bort det, jag sa att det var svårt och jag behöver att min partner möter mig i det.

Jag sa att det blev ett konstigt möte mellan oss, vi hade en kärleksfull relation i 5 månader, sen åkte han, vi vande oss vid att leva utan varandra.
Vi kände en saknad och en kärlek till varandra, men hur var den egentligen nu?

Då vi sågs igen så hade jag föreställt mig hur saker skulle vara mellan oss, sen så var de inte så.
För att han var ju osäker och orolig över hur han skulle klara ett liv här.
Medans jag tog det personligt och tyckte att han var annorlunda mot mig.

Tog det jätte hårt när han ville träffa vänner efter bara tre dagar i hop, istället för att vara med mig, men han ville ju att jag skulle vara med, vilket jag inte lyssnade på.

Vi hade varit i från varandra, möttes, började att infektera förhållandet, hade svårt att hitta tillbaka till varandra och till de"platser" vi hade förut.
Det blev mer och mer tjafs, mer sårade känslor och det snurrade på snabbt.

Jag sa dock till honom i går, att jag förstår att man väljer bort att vara med sin partner då man känner sig sårad och besviken. Att man hellre vill vara med vänner som får en att skratta.

Men jag tror att man måste ge sig fan på att reparera förhållandet.
Att "tvinga" sig själv till att umgås och hitta tillbaka till varandra.

Jag tror att om man väljer att vara i från sin partner så kommer det bara leda till att relationen dör ut.

Ja, vi får se vad som händer, om vi hittar tillbaka eller inte.

Mycket tankar

Jag har mycket tankar ang min sambo och mig.
 
Att skriva blogg är både bra och mindre bra.
 
När mina närmaste läser det jag har skrivit så reagerar de, även då jag inte är ute efter att svartmåla min sambo så blir en del irriterade på honom och tycker att han är barnslig av det jag skriver.

De förstår inte varför han valt att gå ut med sina vänner ist för att vara med mig, speciellt då han har varit borta från mig.

Ingen är perfekt, alla har vi våra mindre bra sidor.

Jag säger inte heller nu att min sambo är perfekt och det är jag som gör alla fel.
Det är bådas fel.

En av mina vänner kände sig också lite irriterad på honom men samtidigt sa hon att man måste försöka att sätta sig in i hans situation också.
Man kan inte skylla allt på honom och få honom att vara den som gör alla fel.

Det tar ett tag att lära känna varandra och alla jag känner som har relationer eller haft, har haft bråk.

Stora bråk..... ofta... men de har skaffat barn med personen, flyttat i hop osv.
Detta gäller många som jag känner.

I vilket fall som helst, jag fattar att folk bryr sig om mig och bara vill att jag ska vara lycklig.
Jag med.

Jag vet vad jag vill, jag vet vad jag vill ha ut av en relation.

Om jag inte får det, ja, men då kanske man inte kan leva i hop.

Men, jag vill inte kasta in handduken ännu.
Så mycket kärlek och omtanke jag fick av honom förut har jag aldrig upplevt och då tycker jag att han är värd att kämpa för en aning.

Jag tror också att folk har för mycket föreställningar, även jag, om hur det "borde" vara.

Jag tror att man kan hitta lyckan i en relation ändå.
 
Att låta den andra vara som den är och inte försöka ändra den och vilja att man gör saker på "mitt" sätt.
Acceptera olikheterna, att man gillar olika saker, att man värdesätter olika saker.

Att man ser kärleken och omtanken man får av sin partner istället.

Visst, man kanske vill att ett förhållande är si eller så, men man kanske får förbise vissa saker, fråga sig själv, "Är det verkligen hela världen om det inte görs exakt så som du vill?"

Man är inrutad, vill ha det på sitt sätt så att man blir nöjd.
Men man är ju två personer, med två olika personligheter som ska få en relation att fungera.

Jag har som sagt mycket tankar och i en perfekt värld så har jag ingen kontroll, är fri i sinnet och litar på min partner hundra procent.

Vilket inte alltid fungerar i praktiken, men vi får se hur långt jag kommer och vad jag vill.

Förvirrad, del 2

Jag fattar ännu mindre nu....

Jag skrev ju att han visade kärlek då vi vaknade i dag

(Han har ju visat kärlek sen han kom tillbaka men absolut inte som förut.)

Det han också gjorde, då vi vaknade, var att titta i min telefon, på mina sms,
då jag låg bredvid.
Han förstår ju inte vad som står men han kollade på den sida där alla sms syns, vem de är i från.

Han har inte gjort såhär förut, vad jag vet.

Sen när vi gick upp så fortsatte han att vara gullig.

Då min kompis ringde i dag, som jag var ute med i går, så frågade han sen vem det var och vad vi sa.

Jag sa att vi prata kort om gårkvällen bara, inget särskilt, han undrade då vad mer specifikt vi sa om gårkvällen.

I går natt då vi åkte hem så frågade han om någon kille pratade med mign på stället.
Jag var ärlig och sa som det var.
Går man på latinoställen så är killarna som flugor på socker.

Det är sant, det är många som vill dansa och nöjer sig inte med ett nej.

I vilket fall som helst, åter till i dag, jag gjorde mig klar och skulle ut med hunden, han frågade om jag skulle gå själv. Jag sa nej, att jag skulle gå med min granne.

Jag mötte min granne utanför och efter fem minuters gående så la någon sina händer över mina ögon bakifrån.

Det var min sambo.

Han hade gått i kapp mig.

Så han gick promenad med mig och min granne.
han har aldrig gått efter mig förut.

Varför är han så "på" helt plötsligt?
Varför är han så gullig och kärleksfull och glad i dag?

Visst, det är vad jag vill, men det förvirrar mig, från dag 1 sen han kom tillbaka har han förvirrat mig.

I dag känner jag mig inte alls ledsen, men jävligt förvirrad av hans sätt....

Förvirring

jag vet inte vart jag ska börja berätta, vad jag ska tycka eller hur jag ska vara.

I går, vid kl 19.00 fick jag veta att han skulle gå ut med en kompis.
jag blev besviken, jag trodde att vi skulle se melodifestivalen i hop.

Han sa att han hade ju sagt att det kanske skulle bli av...
Jo, men att säga det så sent till mig.
På en lördag kväll, jag ville ju då kanske också hinna planera något annat.

Sen blev jag besviken för att han valde att gå ut, igen, ist för att vilja vara med mig.

Innan vi skildes åt så sa jag att jag inte har haft hans halsband på mig på mer än en vecka.
Han blev sårad och frågade varför.

Jag sa: "Du har ju sagt till mig att du kanske ska åka hem igen, så jag var sårad och förvirrad, kände bara för att ta av det då."

Han blev jätte sårad, sa knappt hej då, jag höll god min och försökte lätta upp stämningen.
Väl i bilen, skulle till några vänner och se melodifestivalen, så brast det.
Jag grät och grät.

Vad ska jag göra? Vad kommer detta att leda till? Vad ska jag göra?

Senare gick jag ut på nattklubb, mötte en tjejkompis där.

Han ringde mig efter 03.00, jag hörde inte telefonen så jag ringde upp honom 45 min senare när jag satt i bilen.

För att göra historien kort så väl hemma frågade jag honom.

"Tycker du att vårat förhållande är som vanligt?"
Ja, svarade han.

Jag blev mållös och fortsatte:

Jag upplever det som att det håller på att ta slut och speciellt i kväll.

"Va? Du ska alltid tro det värsta." sa han.

"Det är inte så konstigt när du säger att du inte vet om du ska lämna mig och dessutom väljer att gå ut på nattklubb istället för att vara med mig, två helger på raken." sa jag.

"Jag sa aldrig så! Jag sa, att jag är förvirrad, att jag inte vet om jag ska åka hem eller inte." sa han.

Jag sa då, att det är samma sak i mina öron.

Han var onykter och ganska dryg tyckte jag, gick i mottatack hela tiden.

Jag sa att jag inte kände igen honom, jag sa att den killen jag kände förut, han gick inte i mot mig, han ville att vi skulle lösa saker. Jag känner inte igen sättet han var på.
"Varför strider du emot mig? Du har inte gjort så tidigare."

Han var tyst.

Jag sa, "Jag saknar ju dig....jag saknar dig..."

Då la han sina armar runt mig och kramade mig hårt och sa:

"Jag älskar dig så mycket, så mycket. Du anar inte vad du betyder för mig."

Jag kände mig så förvirrad av hans ord.... sen somnade vi.

I morse var han annorlunda.

Direkt då han vaknade så klappade han på mig och pussade mig på kinden.

Vi gick upp och han gick in i duschen, då han kom ut till mig så sa han "god morgon" och pussade på mig.

Jag fattar ingenting.....

Hans rädsla

Efter lite funderande och annat så kom jag fram till följande:

Han är rädd och osäker.

Nu är detta, med att vara här, på riktigt.
Han ska nu bygga upp ett liv utan sin trygghet som haft i hela sin uppväxt.

Han är på ett nytt ställe, med nya regler och nya sätt att leva på.

Med mig, som han har känslor för, men rädslan är stor...

Kommer han att klara det? Kommer han att få det att fungera?

Han älskar ju mig, men räcker det?

Det får tiden utvisa.

Medans får jag bita i det sura äpplet och ge honom den tiden.

Detta handlar nog inte så mycket om mig och hans känslor för mig.

Det handlar om honom själv och vad han anser att han kommer att klara av.

Springa tillbaka till tryggheten eller stanna kvar i stormen och rida ut den?

Jag tog upp detta med honom och han sa att det var precis så det var.

Vi får se vad han väljer.....