Ärligt talat så har jag fortfarande mina demoner.
De är ju inte lika tydliga nu, som förr, men de dyker fram i bland.
Jag känner mig stark i dag och vet vad jag vill.
Inte en jävel får sätta sig på mig eller göra mig illa.
Jag har varit väldigt snabb med att avveckla killar jag dejtat en enda gång då det dykt upp negativa saker.
Men.... Som sagt... det är inte alltid jag kan hålla mig neutral.
Jag har ju mina ärr och de gör sig påminda i bland.
Hans ex skulle i väg och jobba en dag.
(hon har typ aldrig jobbat...)
De har inget dagis nu på sommaren så hon frågade honom.
Han skulle då behöva ta ledigt från jobbet.
Det skulle vara från 07 till ca 16 som han skulle behöva vara där hos henne.
På morgonen då han skulle åka dit så höll han om mig och såg min oro.
Han sa: "Du behöver inte var orolig, jag kommer inte att såra dig."
Jag litar på hans ord, men samtidigt inte.
Jag kunde inte slappna av och på förmiddagen gjorde jag en dum grej.
Jag stängde av min mobil.
Jag kände en knut i magen, helt plötsligt mådde jag illa, fick en panikkänsla och tårar ville börja tränga upp i ögonen, allt på en och samma sekund.
Snabbt som fan stängde jag av min mobil.
Som att man bränner sig, eller ser en fara och reagerar blixtsnabbt.
Så kändes det.
Då jag hade gjort det så lättade allt och jag kunde fortsätta med jobbet som vanligt.
Efter 4 timmar så slog jag på mobilen.
Det fanns inte ett spår av honom, varken sms eller missat samtal....
Sakta kröp det fram en dunkel, svidande känsla som började att sprida sig i hela min kropp....
Tänkte både det ena och det andra.
Tillslut så samlade jag mod till mig och ringde upp honom.
Han svarade inte utan ringde tillbaka fem minuter senare.
"Vad var det för fel på din mobil?" sa han och fortsatte.
"Jag försökte ringa dig vid elva."
Han ringde alltså mig nån halvtimme efter att jag hade slagit av mobilen, då det inte gick att komma fram så väntade han på att jag skulle höra av mig.
Stressen hos mig la sig genast....
Han hade ju varit som vanligt...hade försökt att ringa mig trots han var hos sitt ex med sin son.
(hon var ju inte hemma.)
Sen började han att berätta:
"Hon kom hem klockan ett."
Ett?? hon skulle ju komma klockan fyra? Vad har han gjort där tills nu?
Klockan var ju fyra? Tänkte jag.
Jag började att må dåligt igen...
Han fortsatte:
"När hon kom hem så stack jag i väg och köpte en bildel, åkte tillbaka och försökte fixa den ena bilen, (som står vid hennes bostad.) sen gick jag tillbaka till henne, gjorde mig nån macka, stack i väg till bilen igen och prövade.
Nu måste jag åka i väg till ett annat ställe och fixa en bildel till."
Jag reagerade reflexmässigt och blixtsnabbt med att vara en halv sekund från att slänga på luren i örat på honom och aldrig mera prata med honom.
Pga av det han just berättade.
Va? Så han kan vara så nära henne, trots allt hon gör och säger till honom?
För att göra historien kort så frågade han mig sedan om min mobil och jag berättade sanningen.....
Han sa att han inte förstår att jag känner som jag gör, då han har sagt till mig att jag inte behöver oroa mig. Han kommer inte att göra något med henne och allt hon säger och gör rinner av honom och han lägger ingen energi på att reagera på hennes sms osv.
Vi pratade om det och jag sa att han skulle försöka att sätta sig in i min situation och i mina känslor.
Ja, det kunde han ju.
Så vi kom fram till att han skulle ha mobilen på ljudlös på kvällarna med mig och inte svara på hennes sms osv. De handlade ju ändå bara om hur mycket hon älskar honom och ska döda mig.
Det som är bra är att vi kan prata lugnt om allt.
Han är väldigt noga med att jag ska berätta vad jag känner, direkt då han ser på mig att något är fel.
Något i mig bryr sig inte så mycket om detta med hans ex.
Något annat hos mig vill skita i allt.
Springa i från honom, fort som faaaan utan att titta bakåt.
Fortsättning följer.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar