Jag sa farväl till min faster...

Jag mötte min pappa på sjukhuset i fredags.

Vi gick sakta mot fasters rum, pappa fortsatte in i rummet och jag stannade utanför dörröppningen.
Jag såg inte in.

Min fasters man kom och mötte mig i dörren, vi kramades hej och han frågade varför jag stod där.

"Jag måste bara få andas lite."

Sen tog jag steget in i rummet.

Där låg hon i sjukhussängen.

Hennes lilla kropp, mager, fridfull, låg där. Hon var inte vid medvetande.

Jag satte mig på en stol bredvid sängen.

Min pappa stod bredvid och la sin hand på hennes.

Jag la min hand på min pappas hand.

Hon hade inga hjälpmedel alls, förutom lite syrgas i näsan.

Hon andades...annorlunda.... tung, djupt, med munnen.
Hon låg snett med huvudet så hennes hals blottades.

Där såg man hur snabbt pulsen slog.

Jag satt väl där i över en timme, höll hennes hand ganska länge.

Pappa pratade turkiska med henne och sa att jag var där.
Hon hajade till.
Hon hajade till ytterligare en gång då han pratade med henne.

I bland pratade vi tre och i bland sänkte sig en djup tystnad över rummet....

Alla tittade på henne där hon låg.

Väldigt ofta så flyttade sig hennes man närmare sängen, tog hennes hand i sin, och la sin andra hand ovanpå, sen sänkte han huvudet.

Det gjorde ont att se.... Tänk, de har spenderat flera, flera år tillsammans,
nu är hon på väg bort från honom.... Det skar i hjärtat....

När vi gick därifrån så klappade jag henne på armen och sa hej då.

Dagen efter avled hon....