I går pratade jag med en vän, angående att ta personer för givet.
De hade varit på sitt landställe.
Det regnade och åskade massor.
Deras barn och föräldrar var också med.
Helt plötsligt slog blixten ned i ett av husen!
Där hennes pappa hade varit en stund tidigare....
De skrek och grät, ett av barnen tog ett annat barn i famnen och slet med sig hunden och sprang.
Alla sprang de till bilen.
Blixten slog ner igen!
Panik och rädsla i ösregnet!
De skyndade sig till bilen och många av dem satt och grät.
Hunden var jätte rädd.
De ringde sos och mitt i samtalet slog blixten ned igen, i ett träd, precis framför bilen!
Alla skrek, även hennes pappa!
Jag började gråta då hon berättade.
Tänk vad livet är skört....
Tänk vad snabbt man kan förlora någon....
Tänk också vad fort man glömmer, om någon dag så kommer detta minne att blekna och jag fortsätter att ta personer för givet.
De finns ju där, de kommer leva för evigt....
Inte.
Men man vill gärna tro det....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar