Tänk vad livet är skört.
Jag tar verkligen livet förgivet, jag tar folk runtomkring mig förgivet.
Jag tänker att de finns kvar, även då man inte hör av sig varje dag.
Jag träffar inte alltid dem, dagarna och veckorna går.
Så fungerar nog de flesta.
Härom veckan var jag hos en bekant.
Hon visade bilder och korta videoklipp på hennes vännina.
Hon är 92 år.
Hon sitter på ett hem.
Då jag fick se henne så rös jag.
Hon ser ut som ett skelett där hon satt i sin säng.
Det låg en tygdocka i hennes säng som hon pillade med.
Fixade kläderna och höll på.
Hon pratade en del och man hörde inte vad hon sa.
I bland så började hon att fixa med täckets ena hörn, vika och släta ut, pilla på det.
Som om hon fixade något som inte vi andra kunde se.
Undra vad hon tänkte?
Jag frågade om hon hade någon annan som besökte henne.
Nej, var svaret.
Inte ens barn hade hon.
Jag fick en klump i halsen.
Jag fick se en artikel där hon hade fått blommor av sin vännina genom en tidning.
De hade intervjuat henne för några år sedan, hon var även på hemmet då.
Artikeln avlutades med ord från henne som fick tårarna att börja leta sig upp till ögonvrån.
"Inte ens mamma ville ha mig."
Ständigt blir jag påmind hur mycket familj, vänner och egna barn är viktiga saker för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar