Lägga sina egna känlsor på någon annan, eller?

Jag funderade ett tag på om jag skulle skriva detta blogginlägg....

Man reagerar ju först på ett sätt, sen när det lagt sig så börjar man att tänka annorlunda.

Eller, ja inte alltid kanske, men man ser saker och ting klarare.

Men det värsta brukar lägga sig.

Som i går, då blev jag så arg.

Jag visste då, att jag inte ska ta några beslut eller något alls när man är arg.

Sen kanske detta förändras när dagarna går, mina känslor inför detta.

Det visade sig att en vän tyckte att det har varit lite mycket negativt hos mig på senaste.

Det var för mycket för hen.

Hen tyckte att jag skulle ta tag i det, att ta mig ur dessa svackor.
Hen ville hjälpa mig att ta mig ur dessa svackor.

Jag, personligen, känner inte att jag är eller har varit mycket negativ.
Absolut inte.

Så jag vill inte ha hjälp på något jag inte behöver hjälp med.

(Jag om nån har väl jobbat på att vara glad, tacksam osv.
Med psykologer, yoga, böcker, osv, osv....)

Vi pratar inte så ofta nuförtiden, de få ggr vi har messat, ja då har jag ventilerat saker som varit jobbiga för stunden.

Jag har inget behov av att tala om för folk om de bra/roliga saker som händer i mitt liv.
För det händer såklart också.
Tex att man skrattar på jobbet för att någon säger/gör något kul. osv

Jag blev arg och kan fortfarande bli arg då jag tänker på det.

Jag känner: Gå i mina skor innan du dömer mig.
Frågan är om alla skulle klara av dessa prövningar jag har fått i livet lika galant som jag själv har?

Ja, jag har varit nedstämd på senaste, men jag är ingen negativ person för det.
Det är inte mycket negativt i mitt liv.

MEN, livet händer, varje dag, och hos mig har det varit tråkiga saker väldigt tätt.
Det är inget jag kan påverka.

När jag bestämde mig för att plugga nu senast, då mådde jag väldigt bra.

Jag hade tagit mig igenom att bli lämnad av den kille jag trodde jag skulle få familj med.
Jag hade tagit mig igenom att lämna en kille som bröt ner mig.
Jag hade tagit mig igenom att jag var väldigt sjuk med cellgifter.

Och mer hände den perioden.

Jag mådde i alla fall väldigt bra efter det.

Kände vad jag ville pyssla med och började att plugga.

Under skoltiden, så träffade jag en kille.
Det kändes väldigt bra.

Vi kämpade för att han skulle få uppehållstillstånd och det var tufft att vara i från honom nästan tre månader och inte veta om han skulle komma tillbaka eller inte.

När han sen kom tillbaka så sket det sig mellan oss.
Det var tårar, stress och bråk nästan varje dag.

Jag blev dålig i min sjukdom.

Det tog slut och han åkte tillbaka.

(Detta med honom hände för 1 år och 3 månader tillbaka.)

Jag försökte ta mig igenom det, det var jobbigt att både bearbeta det med honom, min sjukdom som visade sig och samtidigt vara tvungen att lära sig saker i skolan, göra viktiga prov, mm.

Livet runt om tar ju inte paus för att man behöver andrum.

När jag till slut kom över honom så var det jobbigt med sjukdomen och ekonomin.
Dessutom så åkte min hund fram och tillbaka till veterinären.

Han är ju min trygga punkt och när det var jobbigt runt mig och han behövde sövas hos veterinären, så var det extra jobbigt.

Det var också en stress av att få i hop ekonomin.
Jag lånade stora summor av vänner.

Sen slog sjukdomen mot mig.

Jag hade så ont i mina leder, jag grät av smärta nästan varje morgon.
Jag tvingade mig till att jobba extra ändå.

(Detta var 5 månader sedan.)

Jag har sen december sökt massor av jobb.

Jag träffade en kille som det för engångs skull kändes bra med, som inte handlade så snällt mot mig i slutet.
Han dumpade mig dagen innan jag skulle fira min 40 års dag.

Jag genomförde det. Med ett äkta leende.
Min 40 års dag.

(Detta var 1 månad sedan.)

En vän till mig sa, att hen aldrig skulle klara av att bli dumpad dagen innan och sen fira sin födelsedag.

Men det är jag, för jag reser mig alltid.

Alltid.

Hur många ggr jag än blivit sviken, hur många ggr jag än fått mattan bortryckt under mina fötter.

Jag reser mig alltid.

Jag ger mig in i kärleken eller vad det nu må vara, igen och igen.

För jag vet att det finns bra saker för mig.

Sen nu denna månad så har jag börjat fundera på mitt liv.
Kärleken, ekonomin, barn, min ålder, osv.
Det gjorde mig lite nedstämd.

Det är fullt normalt att folk kommer till vägskäl och funderar.

Mycket har säkert att göra med att jag har pluggat ett yrke jag ville ha, sen får jag inget jobb inom det. Det stressar mig ang. min ekonomi och att detta deltidsjobb som vaktmästare tar slut i september.

Sen hamnade min styvpappa på sjukhus.

Så det är därför jag blir irriterad på detta.

Om nu folk tycker det har varit mycket nedstämdhet i mitt liv på senaste, pröva att gå i mina skor och klara det med ett äkta leende innan ni säger nåt om mig.

Jag har ofta varit glad.

Senast häromdagen var det en på mitt jobb som sa att de ser mig som en positiv och glad person.

Det säger rätt mycket.

En annan ville ha råd i från mig hur jag hade lycktas ta mig dit jag är i dag.
Hur jag kan vara så positiv.

Det säger rätt mycket också.

Detta är nog en öm tå för mig.

Därför att jag har kämpat i många år att tillåta mig själv att vara i min smärta.

Senast för nån månad sedan så sa en vän att jag måste tillåta mig att känna mig ledsen.
Så jag har fortfarande problem med det.

Man måste inte alltid resa sig upp direkt, hålla undan tårarna och kämpa.
Det är just det jag har gjort hela mitt liv.

Nu försöker jag tillåta mig att vara i sorgen och sen resa mig upp med ett starkt hjärta.

Det är helt ok att var ledsen, speciellt med allt detta som jag har varit med om.

Det vore en sak om det gick tid emellan tråkiga händelser, men så har det inte varit i mitt fall.
De har kommit tätt.

Så jag tycker att jag har gjort ett jävligt bra jobb med att hålla huvudet högt med ett äkta leende trots allt.

Men, jag köper absolut att hen kanske tycker det har varit för mycket negativt i mitt liv, för just hen att klara av.

Hen kanske inte klarar så mycket negativa saker i sitt liv.
Så då blir det mycket att ha i någon annans liv också.

Jag köper det, jag respekterar det, till fullo.

Men då kommer också vår vänskap att ändras.
Just nu.
Kanske kommer den tillbaka till det den var, eller inte.

Hen har alltid varit en jätte bra vän.
Alltid funnits där för mig.

Alltid.

Hen har funnits där många ggr när ingen annan har orkat.
Ingen annan.

Kanske är det för mycket för hen nu.

Ja, så kanske det är.
Hen har ju trots allt följt mig i flera, flera år.

Men jag tror inte att det handlar om mig, att det bara är negativt runt mig, utan det handlar om hen, att hen har fått nog just nu.

Det är helt ok för mig.

Jag känner mig inte arg längre. :)

Se, vad ventilerande i min blogg kan leda till för insikter för mig. :)

Men, hens sätt att säga det till mig, fick mig att reagera.
Att det finns sätt att ta mig ur denna nedstämdhet.

Det köper jag inte, inte alls.
Det gör mig arg.

Jag har inget jag måste "ta mig ur", jag har råkat ut för tråkiga saker på kort tid bara. :)