I söndags så hade jag min mobil avstängd nästan hela dagen.
Det var skönt.
Jag ville vara i fred.
Bara ägna mig åt mitt hem. :)
Så jag fixade åt bland annat ödlorna och fiskarna.
Bytte vatten och fixade med inredningen.
Jag slog på mobilen under dagen, bara för att kolla om det var något speciellt, sen stängde jag av den igen.
Hen hade messat: "lever du?" Jag svarade, "ja."
Killen I hade messat och skrev: "Det är så tyst från dig, är det mycket som händer eller är du sjuk?"
Jag visste inte vad jag skulle svara på hans mess just då...
Jag svarade senare på kvällen, att jag behövde tid för mig själv.
Han menade ju några dagar tillbaka men jag visste inte riktigt vad jag skulle svara.
Jag vet ju inte vad jag känner för honom....
Jag vet inte heller om det är ett ointresse för killar överlag just nu.
Senare så fick jag mess från hen: "Jag har läst din blogg, jag ber om ursäkt om jag har sårat dig."
Jag svarade: "Du har inte sårat mig, du behöver inte be om ursäkt. Du tycker ju vad du tycker."
För så känner jag.
Jag blev arg, just då, för jag håller inte med, inte alls.
Men jag är inte långsint och jag är inte arg på hen.
Jag blev arg på det hen sa. Inte hen som person.
Vi har ju inte pratat på länge så vi har en viss distans mellan oss.
Men jag kan inte gissa mig till att en person behöver mig.
De måste säga det.
Jag finns där om de vill ha mig där. Jag lyssnar.
Det "problemet" har en annan vän och jag.
Hen berättar inte om hen mår dåligt.
Hen drar sig undan.
Vissa vill vara i fred en stund när de mår dåligt, men de vill ha stöd också och det är svårt att stödja om de inte berättar att något är fel. Speciellt om man frågar, för att man anar, men får veta att inget är fel. Då är det svårt för mig.
Min styvpappa har i alla fall fått komma hem. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar