Det bra i det dåliga

Gud jag vet inte var jag ska börja......

Jag tog ett prov, förut, för att se hur mycket inflammation jag hade i tarmen.

Plus att jag fick en remiss till en hudläkare ang mitt hår.

Jag var där i måndags och det besöket var jobbigt...

I dag känns det något bättre och det har hänt positiva saker direkt efter.

I alla fall... i måndags...

Läkaren tittade på min hårbotten i 30 sekunder och sa:

"Du har Androgen alopeci, med andra ord, manligt håravfall."

Jag fattade nog inte vad han sa....

Mötet var kort, han skrev ut en salva att smörja på hårbotten i några veckor, som ska bromsa upp håravfallet.

Sen sa han: "Man kan ansöka om att få bidrag till peruk."

Jag fattade nog fortfarande inte, för jag var som vanligt.

När jag gick därifrån så ringde jag en vän och berättade.

Jag kunde inte sluta att gråta....

Jag gick in på apoteket för att hämta ut medlet och när kassörskan började fråga om jag visste hur jag skulle använda det så kom tårarna igen.

Jag fortsatte in på affären för att handla lite mat och kämpade för att hålla tårarna tillbaka.

Sen grät jag hela vägen hem i bilen.....

Kommer jag att tappa allt?
Har det med min sjukdom att göra?
Är det helt kört?
Hårtransplantation?

Jag vill träffa en annan hudläkare och få det konstaterat till hundra och dessutom bolla lite mer.

Dagen efter, tisdag, så åkte jag till mammas grav med hunden.
Jag planterade blommor, satte mig på en filt framför graven, och bara var i nuet.

Jag bestämde mig sen för att gå en skogspromenad i närheten med hunden.

Då jag kom dit så fanns det en jätte stor skidbacke där.

Jag kände att jag ville gå upp för den och se hur det såg ut däruppe.

Jag gjorde det, men det var jobbigt. :)
Jag fick stanna flera ggr på vägen upp.

Den var brant i bland....

Jag vände mig om i bland och tittade ner.

Bilder från toppen. :)

När jag precis kom upp på toppen, så ringde min mobil.

Det var projektledaren från elfirman....

"Hej, det är G..... Jag vill ta in dig som lärling."

Jag fattade ingenting... Vad sa han?

Han fortsatte:

"Jag vill träffa dig i dagarna här och gå igenom lite, jag tror på dig, jag gillade din energi."

Han måste ha hört att jag lät förvånad för i slutet av samtalet sa han:

"Ja, alltså även fast du kommer in och pratar så har jag redan bestämt att ta in dig, bara så att du vet."

När vi la på så både grät jag och skrattade medans jag ringde en vän och berättade.

I dag då jag vaknade så kände jag mig lite sorgsen...
Det började kännas bättre under dagen och på eftermiddagen så ringde de från sjukhuset.

De mätte ju inflammationen i tarmen och det har legat högt.

Sist så låg det på 400 och gången innan det så låg det på 676.

Jag kunde inte ta in vad läkaren sa....

"Va?!" sa jag.

"Jo, det ligger nu på 110." sa hon.

När vi la på så grät och skrattade jag igen och ringde genast min pappa för att berätta nyheten.

Alltså. fatta!
LCHF is da shit! :)

(minus negativ stress) ;)

Så nu känner jag mig mest glad faktiskt...