Spekuleringstime

Sms och chatt är inge bra.

Jag skrev med några tjejkompisar på fb chatten.

Då den ena inte svarade och/eller att ingen kommenterade då jag hade skrivit att jag fick ett tråkigt besked i måndags, så trodde jag ju genast att de inte brydde sig och att de blev sura.

Jag började att granska mig själv om jag hade skrivit nåt som kunde gjort dem sura.

Jag granskade alla skriverier och förstod inte varför de bara svarade/kommenterade varandras saker men ingen sa nåt om det jag hade skrivit.

Är det för att de inte bryr sig?
Har de verkligen missat det jag skrev när de skrollade ned?
De kanske inte vet hur de ska tackla det jag skrev?
Är det för att de har egen smärta i livet som de inte kan ta in andras?

Tänker de att jag är helt ok för att jag skriver och är med i vardagen, så det är inte så allvarligt?

Bra fråga.

Dagens känslotillstånd hos en själv påverkar ju, hur känslig man är just då.
Det är säkert inget som är fel alls.

HUR man skriver, påverkar på olika sätt.

Om man är stressad och läser snabbt, påverkar hur man uppfattar.

Personer har själva en kamp i sin vardag och kanske inte kan lägga allt på en annan.

Det finns många faktorer, så jag ska inte bry mig så mycket.

Men lite bryr jag mig...

Delvis för att det kanske är en öm punkt hos mig.

Att jag har stött på folk i mitt liv som får mig att tro att de inte bryr sig.
Jag har oxå vuxit upp med att det inte är synd om mig, det finns de som har det värre.

Jag minns, tror det var 2011, vi satt ca 10 personer i en ring på golvet med tända ljus och pratade om känslor mm.
Alla kände varandra, vissa mer och vissa mindre.

Jag tog mod till mig och berättade att det var jobbigt att ha en sjukdom och att jag åt cellgifter just då.

Några tårar rann nedför mina kinder.

När jag hade berättat klart så var alla tysta i några sekunder, sen började de att prata om något annat.

Det var hårt.

Alla sådana här saker i livet påverkar mig till att inte dela med mig.

Jag har blivit mer och mer försiktig.
För att jag inte vill riskera att bli sårad.

Jag önskar, att folk kunde reagera så som min kompis gjorde då jag låg på akuten, eller som min granne häromdagen, då jag berättade om mitt hår.....

Det är att öppna sitt hjärta, att blotta sig.

Men det är nog läskigt för många i dag... att blotta sig.

Sen tror jag att det är en bidragande faktor att om jag är med om något jobbigt, så fortsätter jag att leva min vardag.
Jag kan skratta, gå och jobba, osv.

Jag tror då att folk tänker att jag klarar mig.

Undra hur det skulle vara om man blev helt apatisk och slutade att äta mm.

Skulle andra bry sig då eller skulle det vara precis samma?

Ja, ja... Nu har jag analyserat, spekulerat och funderat färdigt. :)

Det här är anledningen till att jag vill ha en familj.

Jag menar inte bara att man ska skaffa en egen familj, det kan ju vara föräldrar och syskon, mm.

Förhoppningsvis, finns de där för en mer än vänner kan.

Jag tror att vänner har sina egna liv och "orkar" inte alltid finnas där för en vän.

Familjeband kan ju vara så starka.