Jag vill bara ha en kram, känna att jag inte är ensam....

Samtidigt som jag vill skriva här för att ventilera....

Så vill jag inte göra det, för det gör ont....

I morse vaknade jag klockan 05.
Jag kunde inte somna om, tankarna snurrade.
Så jag gick upp strax före klockan 06.

Jag fick ett tråkigt besked om min hälsa i måndags....

Det fick mig att inaktivera mig på facebook och stänga av ljudet på min mobil.

Jag orkar inte med "bruset", sociala medier, jag vill bara va...

Försvinna lite....

Jag mötte en granne i går kväll, då jag skulle gå ut med hunden.

Hon förstod att något var fel och frågade.

Jag försökte att låtsas att det inte var något men hon var ihärdig.

Så jag berättade....

Hennes spontana reaktion var att omfamna mig direkt.

Ordentligt.

Hos stod och höll om mig länge.

Jag grät och grät....

Det kändes så bra att någon höll om mig.

Jag känner mig ensam och rädd.

Hon förstod det, hon sa: "Du som redan har en sjukdom... Det är inte lätt att tackla allt detta ensam."

Jag kan inte riktigt prata i telefon med folk.
Det är tungt....

Vad ska jag säga?
Vad kan de säga?

Ord... bara ord... de lindrar inte min smärta, oavsett om det är snälla ord.

Jag vill bara ha en kram....
Känna att jag inte är ensam....

Man behöver inte säga nåt, bara krama mig....

(jag har inte cancer och kommer inte dö av detta... men det gör ont och det kommer att ta ett tag att smälta.....)

Det går upp och ned....

Några timmar kan det vara ok.
Jag tittar på tv och skrattar lite.

Jag ser något på hundpromenaden som får mig att le.

Sen kommer det stunder, helt plötsligt, som får det att kännas tungt i bröstet.
Som får mig att gråta, bli rädd eller stanna upp.....