Komma i mål

Lustigt hur allt styr.

Det är svårt att vara glad och tacksam jämt, även då jag försöker.

Jag är glad och lycklig i mig själv och i mitt liv.

När folk säger att livet är hårt, så känner jag inte så.
När folk säger att det är hopplöst att hitta någon bra partner, så känner inte jag så.

Jag tror verkligen att livet är underbart och att det finns massa bra partners.

Jag tror gott om folk och tror alltid att det finns lycka och kärlek i massor.

Men....

Sen träffar jag en kille, blir glad och sänker garden, då rycker någon bort mattan för mig.

Samma sak med jobb, jag känner hur jag blir låg, tappar lusten för allt, att inte ha ett fast ordentligt jobb med en trygg inkomst.

Sen när jag blir kallad på intervju så blir jag jätte glad och känner mig så lycklig hela den kvällen.

Nu när jag inte vet om jag ska på intervju eller inte så känner jag genast hur humöret blir lågt igen.
Hur hopplösheten smyger sig på.

En kompis frågade mig häromdagen hur allt var.
Jag sa att det var som vanligt, det händer ingenting direkt.

Äter, sover, går ut med hunden, går till jobbet.

Kompisen frågade om det hade hänt något kul i veckan och jag sa nej.

Kompisen sa då att det alltid låter så om mig när vi pratar.

"Vad kan du göra för att livet blir roligare då?"

Då kände jag att jag blev irriterad.

Låt mig va! Kände jag.

Jag om nån försöker verkligen hitta glädje i vardagen.
Men jag möter oftast, "nästan" så det börjar bli svårt att hålla skenet uppe.

Det är svårt att vara glad och tacksam hela tiden när jag försöker och försöker och inte når fram..... :(

Tänk vad viktigt det är att vi människor känner en samhörighet i livet.