Lägga sina egna känlsor på någon annan, eller?

Jag funderade ett tag på om jag skulle skriva detta blogginlägg....

Man reagerar ju först på ett sätt, sen när det lagt sig så börjar man att tänka annorlunda.

Eller, ja inte alltid kanske, men man ser saker och ting klarare.

Men det värsta brukar lägga sig.

Som i går, då blev jag så arg.

Jag visste då, att jag inte ska ta några beslut eller något alls när man är arg.

Sen kanske detta förändras när dagarna går, mina känslor inför detta.

Det visade sig att en vän tyckte att det har varit lite mycket negativt hos mig på senaste.

Det var för mycket för hen.

Hen tyckte att jag skulle ta tag i det, att ta mig ur dessa svackor.
Hen ville hjälpa mig att ta mig ur dessa svackor.

Jag, personligen, känner inte att jag är eller har varit mycket negativ.
Absolut inte.

Så jag vill inte ha hjälp på något jag inte behöver hjälp med.

(Jag om nån har väl jobbat på att vara glad, tacksam osv.
Med psykologer, yoga, böcker, osv, osv....)

Vi pratar inte så ofta nuförtiden, de få ggr vi har messat, ja då har jag ventilerat saker som varit jobbiga för stunden.

Jag har inget behov av att tala om för folk om de bra/roliga saker som händer i mitt liv.
För det händer såklart också.
Tex att man skrattar på jobbet för att någon säger/gör något kul. osv

Jag blev arg och kan fortfarande bli arg då jag tänker på det.

Jag känner: Gå i mina skor innan du dömer mig.
Frågan är om alla skulle klara av dessa prövningar jag har fått i livet lika galant som jag själv har?

Ja, jag har varit nedstämd på senaste, men jag är ingen negativ person för det.
Det är inte mycket negativt i mitt liv.

MEN, livet händer, varje dag, och hos mig har det varit tråkiga saker väldigt tätt.
Det är inget jag kan påverka.

När jag bestämde mig för att plugga nu senast, då mådde jag väldigt bra.

Jag hade tagit mig igenom att bli lämnad av den kille jag trodde jag skulle få familj med.
Jag hade tagit mig igenom att lämna en kille som bröt ner mig.
Jag hade tagit mig igenom att jag var väldigt sjuk med cellgifter.

Och mer hände den perioden.

Jag mådde i alla fall väldigt bra efter det.

Kände vad jag ville pyssla med och började att plugga.

Under skoltiden, så träffade jag en kille.
Det kändes väldigt bra.

Vi kämpade för att han skulle få uppehållstillstånd och det var tufft att vara i från honom nästan tre månader och inte veta om han skulle komma tillbaka eller inte.

När han sen kom tillbaka så sket det sig mellan oss.
Det var tårar, stress och bråk nästan varje dag.

Jag blev dålig i min sjukdom.

Det tog slut och han åkte tillbaka.

(Detta med honom hände för 1 år och 3 månader tillbaka.)

Jag försökte ta mig igenom det, det var jobbigt att både bearbeta det med honom, min sjukdom som visade sig och samtidigt vara tvungen att lära sig saker i skolan, göra viktiga prov, mm.

Livet runt om tar ju inte paus för att man behöver andrum.

När jag till slut kom över honom så var det jobbigt med sjukdomen och ekonomin.
Dessutom så åkte min hund fram och tillbaka till veterinären.

Han är ju min trygga punkt och när det var jobbigt runt mig och han behövde sövas hos veterinären, så var det extra jobbigt.

Det var också en stress av att få i hop ekonomin.
Jag lånade stora summor av vänner.

Sen slog sjukdomen mot mig.

Jag hade så ont i mina leder, jag grät av smärta nästan varje morgon.
Jag tvingade mig till att jobba extra ändå.

(Detta var 5 månader sedan.)

Jag har sen december sökt massor av jobb.

Jag träffade en kille som det för engångs skull kändes bra med, som inte handlade så snällt mot mig i slutet.
Han dumpade mig dagen innan jag skulle fira min 40 års dag.

Jag genomförde det. Med ett äkta leende.
Min 40 års dag.

(Detta var 1 månad sedan.)

En vän till mig sa, att hen aldrig skulle klara av att bli dumpad dagen innan och sen fira sin födelsedag.

Men det är jag, för jag reser mig alltid.

Alltid.

Hur många ggr jag än blivit sviken, hur många ggr jag än fått mattan bortryckt under mina fötter.

Jag reser mig alltid.

Jag ger mig in i kärleken eller vad det nu må vara, igen och igen.

För jag vet att det finns bra saker för mig.

Sen nu denna månad så har jag börjat fundera på mitt liv.
Kärleken, ekonomin, barn, min ålder, osv.
Det gjorde mig lite nedstämd.

Det är fullt normalt att folk kommer till vägskäl och funderar.

Mycket har säkert att göra med att jag har pluggat ett yrke jag ville ha, sen får jag inget jobb inom det. Det stressar mig ang. min ekonomi och att detta deltidsjobb som vaktmästare tar slut i september.

Sen hamnade min styvpappa på sjukhus.

Så det är därför jag blir irriterad på detta.

Om nu folk tycker det har varit mycket nedstämdhet i mitt liv på senaste, pröva att gå i mina skor och klara det med ett äkta leende innan ni säger nåt om mig.

Jag har ofta varit glad.

Senast häromdagen var det en på mitt jobb som sa att de ser mig som en positiv och glad person.

Det säger rätt mycket.

En annan ville ha råd i från mig hur jag hade lycktas ta mig dit jag är i dag.
Hur jag kan vara så positiv.

Det säger rätt mycket också.

Detta är nog en öm tå för mig.

Därför att jag har kämpat i många år att tillåta mig själv att vara i min smärta.

Senast för nån månad sedan så sa en vän att jag måste tillåta mig att känna mig ledsen.
Så jag har fortfarande problem med det.

Man måste inte alltid resa sig upp direkt, hålla undan tårarna och kämpa.
Det är just det jag har gjort hela mitt liv.

Nu försöker jag tillåta mig att vara i sorgen och sen resa mig upp med ett starkt hjärta.

Det är helt ok att var ledsen, speciellt med allt detta som jag har varit med om.

Det vore en sak om det gick tid emellan tråkiga händelser, men så har det inte varit i mitt fall.
De har kommit tätt.

Så jag tycker att jag har gjort ett jävligt bra jobb med att hålla huvudet högt med ett äkta leende trots allt.

Men, jag köper absolut att hen kanske tycker det har varit för mycket negativt i mitt liv, för just hen att klara av.

Hen kanske inte klarar så mycket negativa saker i sitt liv.
Så då blir det mycket att ha i någon annans liv också.

Jag köper det, jag respekterar det, till fullo.

Men då kommer också vår vänskap att ändras.
Just nu.
Kanske kommer den tillbaka till det den var, eller inte.

Hen har alltid varit en jätte bra vän.
Alltid funnits där för mig.

Alltid.

Hen har funnits där många ggr när ingen annan har orkat.
Ingen annan.

Kanske är det för mycket för hen nu.

Ja, så kanske det är.
Hen har ju trots allt följt mig i flera, flera år.

Men jag tror inte att det handlar om mig, att det bara är negativt runt mig, utan det handlar om hen, att hen har fått nog just nu.

Det är helt ok för mig.

Jag känner mig inte arg längre. :)

Se, vad ventilerande i min blogg kan leda till för insikter för mig. :)

Men, hens sätt att säga det till mig, fick mig att reagera.
Att det finns sätt att ta mig ur denna nedstämdhet.

Det köper jag inte, inte alls.
Det gör mig arg.

Jag har inget jag måste "ta mig ur", jag har råkat ut för tråkiga saker på kort tid bara. :)

Provsvaren var bra

Jag var ju på vårdcentralen i onsdags och lämnade blodprov i torsdags.

Läkaren ringde mig i går och berättade hur det såg ut.

Alla prover var bra.

Även CRP och sänkan, som kan indikera att man inte mår så bra.

Så... jag fattade ingenting.

Jag frågade henne hur det är möjligt, med tanke på hur jag har mått dessa dagar.

Hon sa att om jag har något på G i kroppen, så syns det inte så tidigt på proverna.

Så, jag är väl frisk då.... ;)

Jag mår faktiskt mycket bättre i dag, efter en god natts sömn. :)

Jag bad också henne att ta B12, med tanke på att jag tappar massa hår.

Den låg på 578 och det ska ligga mellan 180-700.

Så det var ju bra.

Det finns lite olika alternativ till att jag tappar håret.

När man varit sjuk en längre tid så är det normalt att tappa håret.
Det kommer tillbaka då man har blivit frisk och kroppen har återhämtat sig.

Sen tappade vissa hår som slutade med hormon p-piller, men det kom tillbaka sen.
Hormoner kan ju ställa till det.

Så jag får bara vänta och se.

Besöket hos styvpappa

Jag åkte till sjukhuset i går, där min styvpappa ligger.

Han ville ha sin laptop då det inte fanns någon tv på rummet.

Så jag hämtade och lämnade den till honom.

Han såg mycket kryare ut. :)
Så det kändes bra.

När jag skulle gå och vi sa hej då, blev jag översköljd av ledsna känslor när jag gick från avdelningen.
Jag satt i bilen, med slutna ögon och andades några minuter.

Det är inte kul att se någon i den sitsen, på sjukhus, med slangar och sladdar och grejer.

Men det var skönt att se att han mådde bättre. :)

Det har lossnat, del 2

Jag menade inte att det har lossnat helt, på jobbfronten.
Folk snackar en massa men menar det inte sen ändå i slutändan. ;)

Men, det var kul att få komma på intervju, den första eller andra sen januari, så det är tacksamt.

Vi får se om min bekants elfirma ringer.

Jag pratade också med en elektriker som går på jobbet där jag jobbar nu.

Han hade mött den killen, projektledaren, som sa till mig att han ville ha mitt cv.
Han som inte förstod att jag hade fått nej förut då jag sökte hos dem.

Han kom mycket väl i håg mig, sa att han gillade mig och min attityd.
Att han skulle höra av sig men haft mycket.

Så det lät ju trevligt. :)

Men, jag har lärt mig att det behöver inte betyda ett skit. ;)

Järn

Jag somnade klockan 23 i går och vaknade 7.20

Det är ungefär 8 timmar.

Jag fattar ingenting...
Om jag nu var lite dålig, hade något på G i kroppen, som en förkylning eller så, borde jag inte sova mer då?

:)

Jag har hört att kvalité gör mycket också, sömnkvalitet.

Det räknas hur bra sömn man har den natten.

Om den är bra så behövs inte massa extra timmar.

Jag kom på en sak, förut skrev jag ju att jag hade lågt i järn.
En kompis frågade förut om jag hade märkt någon skillnad, när jag åt tillskott.

Jo, jag blev inte så trött längre.

Kuren var på 2 månader och jag tog nyligen ett test för att se hur mina depåer/förråd låg.

Jag hade 61 och de ska ligga över 7.

Så de hade blivit bra. :)

Jag åt Hemoplett tabletter.

De innehöll minst med saker som min mage kan hantera.
Sånt får man ju tänka på med tarmsjukdom också. :)

Nerverna ligger ytligt...

I måndag svettades jag hela dan.
Hade ingen aptit.

I tisdags fick jag synbortfall.

I onsdags var jag deppig.

I torsdag kände jag mig sjuk då jag vaknade och var jätte trött.
Somnade i soffan på eftermiddagen.
Fick en blåsa på tungan.
Lämnade också blodprov.

I fredags, i dag, så kände jag mig sjuk då jag vaknade och var lite snorig.

Jag vaknade också och kände oro...

Min styvpappa ligger kvar på intensiven.

Jag känner oro hela tiden..... :(

Ang killen I, jag vet inte vad det är, men jag känner inte jätte stort intresse just nu.

Får se hur det utvecklar sig....

Brustet hjärta

I går så var humöret väldigt lågt.
Det var konstigt då jag inte hade något att vara ledsen över.

Fattade ingenting.

Förut då jag var det så har det varit ett skov på gång eller något annat fel i kroppen.

Jag ringde läkaren och berättade allt som hade hänt i går och frågade råd.

Jag frågade också om migrän kan ändra karaktär med åldern.

Hon, sjuksystern, sa att det kan hända vad hon vet.
Hon tyckte dock att jag skulle komma in.

Så jag åkte dit.
Läkaren skrev ned vad jag sa och tyckte att jag skulle ta lite prover.

Efter att jag hade pratat med vårdcentralen så fick jag ett mess av min pappa.

Min styvpappa hade åkt ambulans till sjukhuset.

Humöret var redan lågt så det var svårt att kämpa på tårarna.
Jag ville bara åka från jobbet, NU.

Min styvpappa har bland annat "brustet hjärta."

Läskigt och stackars pappa, han måste vara väldigt orolig, där han går hemma själv. :(


https://sv.wikipedia.org/wiki/Hj%C3%A4rtmuskelsjukdom

https://www.apoteket.se/om-apoteket/tidningen-apoteket/brustet-hjarta/

http://www.hjart-lungfonden.se/Sjukdomar/Hjartsjukdomar/Kvinnors-hjartfel/Mer-lasning/Camilla-fick-brustet-hjarta/


http://sahlgrenska.gu.se/forskning/nyhet/brustet-hjarta---syndrom-farligare-an-man-trott.cid1286500

Det har lossnat

Jag frågade en bekant på fb om han hade något jobb till mig.
(Han har eget företag. Inte inom el.)

Han återkom och sa att ett företag som jobbar med el mm, som han känner, söker folk.

Jag har sökt dit förut, men ingen hörde av sig då.
Jag sa det till honom.

Nu ville det företaget ha mitt nummer.

Så han fick det och vidarebefordrade det.

Får se om de ringer i dag.

Synen försvann

I går efter intervjun så åkte jag för att storhandla.

Jag var helt röd i ansiktet.
Jag kan bli så om något är fel.
Överansträngd, trött, osv.

I affären så fick jag helt plötsligt problem med synen.

Det var som att någon hade tagit kort på mig med en blixt.
Jag såg den där pricken överallt.

Den gjorde så att jag inte såg ordentligt och jag fick titta på prislappen länge för att gissa vad det stod.

Det blev bara värre och värre.
Pricken/synbortfallet blev bara större och större.

Jag blev lite orolig.

Sen efter kanske 30 min så började det att försvinna.

Jag hade svårt att koncentrera mig efter det.
Då jag skulle kolla på kvittot så kunde jag inte fokusera på texten.

Jag såg allt men fick inte i hop det.

Fick koncentrera mig mycket.

Jag ville bara komma hem och lägga mig ner.

Det började att göra ont i huvudet.
Fast på olika ställen, små punkter bara.

Först i tinningen, som en enkrona i storlek.
Sen flyttade det sig till uppe på huvudet.
Sen bak i huvudet.
Sen typ bakom ögat/vid ögonbrynet.

Då jag kom hem så la jag mig på soffan och slumrade till direkt.

Efter ca 45 min så tvingade jag upp mig då hunden behövde gå ut.
Jag var jätte, jätte trött/matt och det tog ett tag för det att gå över.

Det var läskigt.

Jag har ju migrän i bland men har aldrig varit med om det där.

Så jag har inte en aning om vad det var.

Hemlarm

Intervjun i går tog 2 timmar.

Vi snackade jätte mycket.

Först skulle jag svara på några frågor på ett papper.
Sen hade han ett formulär med massa frågor.

Vi diskuterade kring varje fråga.

Det lät bra men såhär i efterhand så har jag en känsla som inte är 100% bra.

Kan inte sätta fingret på men det kommer väl.

Frågorna handlade bara om hur jag var som person.

Hur man klarar stress, vad gör mig arg och ledsen, hur tar jag kritik, osv.

Han poängterade att min utbildning och detta jobb inte har någonting alls att göra med varandra.

Man gör inget i detta jobb som påminner om utbildningen.

Han ska höra av sig nästa vecka.

Vad nu? Killen I

I går fick jag ett mess från killen I.

"Godkväll finaste, vad gör du?"

Jag svarade:

"Har du skickat detta sms rätt?"

Han: "Ja, skickar jag till dig så är det menat till dig."

Jag: "Jag undrade då vi inte har pratat på ett tag."

Sen messade vi lite fram och tillbaka.

Återblick:
http://tribe75.blogspot.se/2015/06/bio-med-killen-i.html

Vi fortsatta dagen efter också.
Jag ville vara ärlig med honom.

Jag: "Vet du, jag förstår mig inte på dig."

Han ville veta vad jag hade funderat på, så jag sa som det var.

Att jag hade tänkt på om han bara var intresserad av att vara kk, att det var därför han inte var personlig och inte var så intresserad av mina personliga saker.
Att det var därför han bara hör av sig i bland.

Eller

Om han hade blivit sårad av nån tjej och att det var därför han inte vågade vara öppen och personlig. Därför var han inte så intresserad av mina personliga saker.Men att han kanske har fastnat för mig men inte vågade fullfölja.

Det han svarade förvånade mig, det förvånade mig att han var så öppen helt plötsligt.

Han: "Jag har blivit sårad 2 ggr. Därför blir jag lite rädd. Älskade när vi kramades så länge sist, ville inte släppa taget, men blev nog lite rädd.
Sen försvann jag."

(ja, det var ju det han gjorde. Det var då vi slutade att höras.)

Jag: "Tack för din ärlighet, det uppskattas."

Han: "Är alltid ärlig mot dig. När jag känner att vi kommer väldigt nära så är det som att något kopplar om i hjärnan, även om jag gillar det jag gör."

Sen messade vi lite om annat.

Efter ett tag så fick jag ett spontant infall.
Jag messade honom:

"Ska du inte ta din snygga bil och ditt söta tryne och hämta upp mig och åka till affären?"

Han: "Undra om det är snygga bilen eller det söta trynet du vill åt mest nu. Hahhahah"

(Vi skämtar ofta.)

Han kom och hämtade mig och jag gjorde det jag skulle, sen körde han hem mig, följde med upp en kortis, hämtade hunden och följde med ut på en promenad.

Den sida jag såg hos honom denna gång, var annorlunda.
Mitt intresse för honom började att vakna igen.

Han höll om mig ofta och vi kramades länge.

Så jag vet inte vad som händer nu... och vad som hände egentligen.

Try me!

Jag har haft en väldigt skön dag. :)

Den började sådär...

Men jag ändrade mitt humör snabbt och tänkte på en sak jag hade läst någonstans.

Om något tråkigt händer en, tänk inte:

Why me?

Tänk:

Try me!

Jag kände att jag blev lite irriterad, fast på ett, "nu jävlar" sätt! :)

Sen gick jag, hunden och en kompis på en långpromenad.

Vi gick längs vattnet och stannade till på några ställen.
Så skönt och avslappande!

Vi var ute i ett par timmar.

Sen åt vi vår middag på en gräsmatta.

Känner mig väldigt behaglig i kropp och sinne. :)

Jo, larmföretaget sa att mailet var ett misstag, jag ska komma på intervjun på tisdag. :)

 

 

 

 

 

Komma i mål

Lustigt hur allt styr.

Det är svårt att vara glad och tacksam jämt, även då jag försöker.

Jag är glad och lycklig i mig själv och i mitt liv.

När folk säger att livet är hårt, så känner jag inte så.
När folk säger att det är hopplöst att hitta någon bra partner, så känner inte jag så.

Jag tror verkligen att livet är underbart och att det finns massa bra partners.

Jag tror gott om folk och tror alltid att det finns lycka och kärlek i massor.

Men....

Sen träffar jag en kille, blir glad och sänker garden, då rycker någon bort mattan för mig.

Samma sak med jobb, jag känner hur jag blir låg, tappar lusten för allt, att inte ha ett fast ordentligt jobb med en trygg inkomst.

Sen när jag blir kallad på intervju så blir jag jätte glad och känner mig så lycklig hela den kvällen.

Nu när jag inte vet om jag ska på intervju eller inte så känner jag genast hur humöret blir lågt igen.
Hur hopplösheten smyger sig på.

En kompis frågade mig häromdagen hur allt var.
Jag sa att det var som vanligt, det händer ingenting direkt.

Äter, sover, går ut med hunden, går till jobbet.

Kompisen frågade om det hade hänt något kul i veckan och jag sa nej.

Kompisen sa då att det alltid låter så om mig när vi pratar.

"Vad kan du göra för att livet blir roligare då?"

Då kände jag att jag blev irriterad.

Låt mig va! Kände jag.

Jag om nån försöker verkligen hitta glädje i vardagen.
Men jag möter oftast, "nästan" så det börjar bli svårt att hålla skenet uppe.

Det är svårt att vara glad och tacksam hela tiden när jag försöker och försöker och inte når fram..... :(

Tänk vad viktigt det är att vi människor känner en samhörighet i livet.

Intervju eller inte?

Jag fattar ingenting.

De ringde mig från larmföretaget, en kille, klockan 14:15 i går.
Jag svarade inte då, han pratade in på svararen att jag skulle ringa honom.

Jag ringde honom klockan 15:00, han satt då i möte och skulle ringa upp mig sen.

Han ringde mig 15:40 och han ville ha in mig på en intervju på tisdag.

I dag kollar jag min mail.

Då har jag fått ett mail av en kvinna i går, från samma företag, klockan, 15:15 där hon skriver att min profil var väldigt intressant och de har övervägt mig noga men har valt att gå vidare med andra sökanden.

???

Så vilket gäller?

Jag ska kontakt han som jag pratade med och fråga.

På tal om sådant här...
Jag fick inte rollen, (när jag provfilmade för en reklamfilm) kunden valde att gå vidare med någon annan.

Intervju på larmföretag

Jag har fått reda på att jobbet som vaktmästare tar slut i september.

I dag ringde de från ett larmföretag.

Jag ska dit på intervju på tisdag. :)

Intervjun tar en och en halvtimme.
De ska ställa en massa frågor.

Går man vidare till intervju två sen, så tar den tydligen 3 timmar.

Undra vad man ska göra.....
Det kanske är tester man ska göra också.

Lite nervös...
Hoppas jag klarar allt.

Killarna

Kylskåpet och jag har bara messat tre ggr på tre veckor.

Den unga killen och jag messade en del men vi fick aldrig till en träff.
Han bor långt bort och jobbar ännu längre bort.

Han har inge körkort och så vi pratade om att mötas på halva vägen.
Men det rann ut i sanden.

Det finns en söt kille på jobbet, vi har pratat lite, det ironiska var att han var från Polen.... ;)

Jag tänkte på en sak, det här med att träffa någon som är yngre.

Egentligen, vad är det för fel med det?

Egentligen.

Om det nu fungerar, vad spelar då åldern för roll?

Jag tror bara att jag är påverkad av vad vissa har sagt i livet.

En 23 årig kille är i hop med en 37 åring och de ska nu ha barn och han verkar lycklig.

Jag bryr mig för mycket om dessa oskrivna regler som finns i samhället.

Glömmer bort hur bra man har det

En sak slog mig häromdagen...

Jag mår i bland dåligt över att jag inte har någon bra inkomst nu.

Att jag känner mig hungrig och allt det där jag skrev om förut.

Det som slog mig häromdagen fick allt att kännas rätt skrattretande.

Det ändrade mitt perspektiv lite.

En person som bor på gatan, som inte får mat varje dag, skulle se mig som förmögen.

Tänkte tex min bil, skulle jag få den såld så kanske jag skulle få en lite grann.
(med trasig servo vet jag inte dock...)

Men ändå.

Att jag har en lägenhet, rinnande vatten, garderob med kläder i, osv.
Att jag har lugn och ro, inge bråk och skrik, jag bestämmer saker själv, osv.

I bland ser man bara så långt näsan räcker och glömmer bort hur bra man har det....

Grillchips

Jag har gjort nåt dumt....

Jag som brukar vara så duktig och ordningsam.

I hela mitt liv har jag varit det....

Kanske är det dags för ändring av det nu.... ;)

Nä, men seriöst...

Jag har inte ätit grillchips på säkert 2 år.

Jag åt jämt grillchips förut, väldigt, väldigt ofta.

Jag har gått och tänkt på dem senaste veckorna.....

Tillslut trillade jag dit...

Jag köpte en liten påse.

Den räckte till fyra dagar i rad.

Jag fick verkligen hejda mig ordentligt, annars hade jag ätit upp allt på en gång.

Jag äter ju inte potatis just nu, sen innehåller de maltodextrin och framför allt jästextrakt.

Verkligen ajabaja att äta sådant pga sjukdomen.

Men jag gjorde det...

Magen reagerade redan dagen efter, lite grann.
Dagen efter det igen.

Men sen inget mer.

Jag ska nog inte utmana det, har ju varit ganska frisk.

Envisa killar

Jag var ute själv i går.

Jag kände för att gå ut och se folk så då gick jag ut.
Självklart till stammishaket.

Som oftast, när man lägger sig sent, så är jag helt groggy i dag.

När klockan var 03 så tänkte jag att jag borde åka hem, men jag ville inte riktigt.
Det kändes helt ok att va där, så jag åkte hem först vid 04.

Jag visste att jag skulle få sota för det i dag. :)

Det var en konstig utekväll i går.

Först kom det fram en kille, nja, han stod bredvid mig i ca en kvart innan han började att prata.

Eftersom jag inte var intresserad så var jag noga med att inte titta på honom.
Men han ville väl försöka ändå.

Först så fick jag en komplimang.
Sen så ville han dansa med mig.

Jag sa, nej.

"Varför då? Jag gillar ju dig."

Jaha, tänkte jag.... Men det måste ju vara ömsesidigt.

"Nej, jag vill inte dansa." sa jag.

Så började han att tjata....

Tillslut flyttade jag på mig och hamnade bredvid en stammis tjej.
Han gav inte upp, han flyttade efter.

Då reagerade stammistjejen och sa: "Låt henne vara i fred."

Då gick han....

En stund senare kom det fram en annan kille.
Han frågade om vi skulle dansa, jag sa, nej.

En stund senare så mötte jag honom på ett annat ställe på nattklubben.

Han började genast att prata med mig.

"Vi ska gå runt lite, jag och mina kompisar, följ med så kan vi prata lite.
Vad har du att förlora på det? Att lära känna en ny människa."

Jag tvekade lite men tänkte sen att det är rätt harmlöst och då ser jag hur han är.

Så medans vi gick där så pratade han.

Jag frågade om ålder, han var 28 år. Jag sa att jag var 40 år.
Han sa att hans ex hade varit 52 år.

Jag frågade varför det inte fungerade och då lät han lite mer arg på rösten.
Han sa nåt i stil med: "Sen var hon ute mycket och det gillade inte jag."

Något sånt sa han, det är väl inget så, jag kan förstå grejen men sättet han sa det på....
Det lät bossigt, dominant.
Typ som att han bestämmer.

Där ryggade jag kraftigt och bestämde mig för att inte prata något mer med honom.

Jag sa att jag skulle gå till dansgolvet igen och smet.

Efter en stund kom han fram till mig igen och sa:

"Kan vi inte dansa?"
"Nej."

Jag var tyst.

Han pratade på massor:

"Varför vill du inte lära känna mig? Man ska kunna lära känna folk, livet är för kort. Jag har inga problem att prata med folk och vara social, jag kan prata med honom, henne, honom...."

Så pekade han på folk på dansgolvet.

 Jag fortsatte att vara tyst och satte armarna i kors.

"Varför är du så reserverad? Är du rädd för killar?"

Då skrattade jag till, ja, han hade delvis rätt där...

Till slut sa jag till honom:

"Det måste ju finnas intresse också."

Han svarade:

"Ja, men jag har ju intresse."

Jag:"Ja, men från MIN sida."

Han: " Jaha... varför har du inte det?"

Jag: "Inte vet jag, en känsla bara."
Han: "Men vaddå för känsla?"
Jag: "Inte vet jag, en känsla bara."

Det var ett jävla tjat kände jag...

Han: "Men du måste ju veta vad det är för känsla."
Jag:"Men man har ju bara en känsla om man är intresserad eller inte."

Då fattade han och till slut lämnade han mig ifred.

När jag skulle gå hem så sa jag till en kille jag känner, att han skulle ha sin mobil framme.
Att jag kände mig lite osäker att gå till bilen, om det var något så skulle jag ringa.

Sen vid dörren så sa jag också till en av vakterna, i fall han kunde kolla tills jag hade kommit fram till bilen. Han skulle det och sa att jag skulle vända och komma tillbaka om det var någon som följde efter.

Jag var bekant med vakten.

Men det gick bra. :)

Kände mig lite osäker pga kvällens händelser och sen det som hände förra gången jag var ute.

Väl i bilen så hade en kille messat mig och ringt mig.

En kille som jag har haft sporadisk kontakt med sen 2010.

Han följer mig på instagram och då jag la ut en bild på mig själv så har han sen dess börjat vara väldigt på.

Han har aldrig ringt mig förut tills nu.
Han ville att jag skulle ringa då jag åkte hem, så jag gjorde det.

Han frågade om inte han kunde följa med ut med hunden.
Jag sa att klockan var 04 och jag behövde komma i säng.

Jag brukar bara öppna portdörren och låta hunden springa ut och kissa vid den tiden. Inte gå någon promenad.

Han tjatade ett par ggr och jag tänkte, att va fan är det med vissa killar i dag???

Tillslut gav han med sig men proppsade på att vi skulle ta en dejt snart.

I dag då jag satte mig vid datorn och kollade fb så var det en kille som hade puffat mig.
Vi hade en gemensam kontakt och när jag såg hans bild så blev jag förvånad....

Han var ju fan söt! :)

Fast det säger ju inte allt.
Men jag puffade tillbaka. ;)

I går på nattklubben strax innan jag skulle åka hem, så såg jag en kille som var i sällskap med killen D den kvällen jag träffade honom.

Jag spanade bland alla och insåg att det bara var den där killen och en till.
Ingen killen, D.

Jag tror inte att han skulle sätta sin fot där i alla fall.

Tappar hår.....

Det här med att jag tappar hår...

Det är inga tussar jag tappar, det är många hårstrån som lossnar.

Jag sprejade håret med torrschampo med färg.

(Vilket jag gör i bland för att det inte ska synas att det är så tunt...)

Böjde huvudet över badkaret, sprejade och sen gnuggade jag in det med fingrarna.

Då lossnade det hår....

När jag sen tvättar håret och sköljer ur balsamet...
Så får jag många hårstrån i handen....

 

Sen när jag borstar håret så lossnar det också mycket.

 

Detta kanske inte ser så mycket ut....

Men när jag gör dessa tre saker på en och samma dag, då är det en del hår som lossnar.....

Recept - Tonfiskfilé

 

Stekte tonfiskfiléer och lök.

Hade grönkål i ugnen med olja och salt.