Jag bröt i hop...

Det blev tyvärr inget jobbsökande i går....

Jag vaknade 07 av klockan, ställde om den till 08.

08 ställde jag inte om den utan sov tills jag vaknade, vilket var efter 10.

Orsaken...Hade sovit jätte dåligt då jag hade sådan extrem värk i nacken.
Nästan som att muskeln krampade på ena sidan.

Jag gick upp och kände mig låg, insåg att jag har värk varje dag.
Mer eller mindre.

Då jag satte mig i duschen så insåg jag att jag är sjuk.
Jag har en sjukdom...

Jag började bli ledsen....

Jag vet ju att jag har en sjukdom men ändå...

Sen började jag att tänka på min värk, den fanns ju där jämt.

Jag kan inte bara inbilla mig, det kan inte vara brist på träning.
Det gör ju väldigt ont, inte lite, det stör mig i vardagen.

Jag brast i storgråt.

Jag insåg att jag har ont, det begränsar mig.

Jag tänkte:
Jag ska ju söka jobb!
Vem vill anställa mig?
Jag har varit på jobb med smärta, jag har aldrig klagat, jag har bara härdat ut.
Är det så man ska leva? Härda ut?
Hur ska jag kunna bära ett barn i magen med denna smärta?

Osv....

Jag tänkte på att jag måste gå på massage.
Jag vill köpa magnesium då det hjälper muskler mm.
Jag vill köpa probiotika, för det hjälper min tarm.

Jag har mat så jag klarar mig men hur i helvete ska jag ha råd att köpa det jag tänkte på nyss?

Jag grät mer.

Kändes som att jag satt i en rävsax.
Vet inte vad eller hur jag skulle ta mig till.

Ska jag gå till kyrkan?
Kanske skulle jag kunna få ekonomisk hjälp där?

Det finns ju stiftelser som man kan söka pengar hos?

Många tankar snurrade i mitt huvud.

Jag kände starkt att jag ville dela med mig till mina närmsta.
Skulle jag göra det?
Visa min sårbarhet.

Ja, jag vill inte vara ensam om detta.

Så jag skrev till några av mina vänner och min pappa.
Jag skrev även till en nyfunnen vän som har ett stor hjärta.

Jag förklarade att jag hade extrem värk, varje dag.
Jag förklarade alla mina funderingar.

De svarade en efter en.
Jätte fina ord av kärlek och värme....

Jag fick länkar till stipendier att söka.
Jag fick råd.

En av mina närmsta vänner kom hem till mig.
Hon gav mig pengar.

Jag vek upp handen och tittade, hon hade gett mig pengar!

Tårarna började att rinna ner för mina kinder.

Det är alldeles för mycket!

"Det var inte min tanke att be om pengar, det var inte därför jag skrev som jag gjorde!" sa jag.

"Jag vet det! Men jag vill ge dig detta!" sa hon. 

Senare så hörde min pappa av sig, han sa: "Kolla ditt konto sedan."

Han hade satt in pengar.

Herregud! De är ju inte rika som pensionärer.

"Det var inte min mening, att få er att ge mig pengar!!" sa jag till pappa.

"Det vet vi väl! Men vi vill göra detta för dig." sa han.

I dag då jag kollade mitt konto så hade en annan vän satt in pengar.

Jag blir mållös... och ledsen....
Både av tacksamhet och lite skuld....

Men också glad....
Nu kan jag boka massage och köpa det andra jag behöver för min hälsa. :)

En av mina vänner sa att hon inte kan ge mig några pengar och frågade hur hon kan hjälpa.

Jag sa det till henne att min tanke var aldrig att jag skulle få pengar!
Jag vill bara dela med mig, att mina vänner tar emot min sorg, och att hon ska finnas där med närhet och kärlek.

Jag skrev också till några som har tarmsjukdomar och berättade om värken.

De berättade:

En hade reumatisk värk av sjukdomen.
Två andra hade också värk.

En tredje hade fått diagnosen, bechterews sjukdom.

I dag, förutom extrem nackvärk, fortfarande, har jag extremt ont i svanken...

Jag ska till läkare i april och gå till botten med detta...