"Hoppas att du dör av din sjukdom!"

Då jag vaknade i dag så kom jag att tänka på ett ex till mig.

När vi nådde våran kulmen, eller vad man säger.

Jag hade verkligen stålsatt mig och höll fast vid att det var slut.
Att jag ville att det skulle vara slut.

Han hade väl gjort slut varje gång vi bråkade, men denna gång var det jag som stod för beslutet.
Det tänkte jag hålla fast vid.

Min mobil ringde.

Han: "Jag är framme nu, vart är du? Ska inte du hämta mig?"

Han hade varit på kryssning med jobbet.

Jag: "Nä, varför skulle jag det? Vi har inte sagt något om det."

Jag kämpade mot rädslan.

Han blev sur och vi la på.

Jag hade gjort slut och han skulle bo kvar några dagar tills han visste var han skulle ta vägen.

Jag minns inte hela denna kväll, bara de jobbigaste sakerna.

Vi satt i soffan efter att han hade kommit hem.
Jag pratade med honom och han svarade inte.

Efter några försök utan respons så tog jag min fot och petade till honom i sidan och sa:

"Jag pratar faktiskt med dig."

Han vände sig om snabbt, lyfte sin hand och tog sats.

Han bromsade handen precis innan mitt ansikte så örfilen blev inte så hård som den kunde ha blivit.

Jag minns inte vad som hände där emellan, men sen sa han:

"Jag hoppas att du dör i din sjukdom!!"

Jag kände hatet i mig, växa, jag ville att han skulle ut ur mitt hem.

Jag skrek åt honom att han skulle: "Ut, bara ut!!"

Tårarna sprutade.

Han skulle börja packa och jag var på krigsstigen.

(I detta förhållande så lockades min ilska fram, jag hade aldrig visat min ilska tidigare.
Så det var både bra och dåligt...)

Minns att han stod i badrummet och jag blockerade utgången.

Han tog tag i mig och lyfte mig för att flytta på mig.

Dock så klämdes min arm i dörröppningen, så jag skrek:

"Min arm! Min arm!"

Han var så upprörd så han hörde inte det, varpå jag borrade in alla mina naglar i hans arm.

Han hade ett ärr i flera månader efter det....

Jag vet inte om han åkte den kvällen, men det var slut i några månader efter detta.
Dock hade vi lite kontakt och gjorde ett försök igen.

Det var något som hade hänt.

Tiden utan honom hade börjat få mig att inse, att jag inte skulle vara med honom.
Jag hade börjat bli stark i mig själv.

Vi höll väl i hop några veckor, men sen ville jag att det skulle vara slut.

Jag minns den dagen då han tog sina saker och gav mig min nyckel tillbaka.
Allt gick lugnt till.

Jag minns...

Att stänga dörren efter honom.

Att se honom från fönstret, hur han gick till sin bil med sin packning.

Att hålla min extranyckel, som han hade haft, i min hand och låsa dörren efter honom.

Vilken känsla det var.
En sten föll från mitt bröst.

Jag kände mig "räddad" på något sätt...