Trivs med mitt liv

På något sätt känner jag såhär:

Jag saknar inte en kille.

Av flera, flera år av jagande att tillhöra någon/något, att tillhöra en familj, någon som bryr sig om mig.
Rädslan av att vara själv.

Till det jag känner i dag, jag inte behöver en kille.

Jag är jätte nöjd och glad över mitt liv och allt som finns i mitt liv.
Jag känner mig trygg och glad.

Barn kan jag skaffa på egen hand.

Jag har ju klarat av massor i mitt liv på egen hand.

Jag läste nyligen en sak som gjorde mig glad.

När man ätit p-piller sen tonåren så "sover" ens äggstockar.
När man slutar med piller så vaknar de med ett kick.
Det är därför så många som slutar med p-piller blir med barn direkt.

Min kompis hann inte ens få sin första mens från p-piller till graviditet.

(Plus att de säger i dag att äta p-piller är bra för att det skyddar mot cancer och allt möjligt.)

Vilket fall som helst, saknar jag närhet?
Väldigt sällan, det är väl för att det går längre och längre tid utan, så man vänjer sig.

Jag är i alla fall glad över denna känsla som jag har i dag om man jämför med förut.

Jag är även tveksam till att träffa någon...
En kille som man ska anpassa sig till, man ska lära känna varandra..
Känns konstig att ens tänka tanken att man ska kyssas och vara nära varandra...

Hhahahah, känns konstigt att tänka så, att jag känner mig främmande inför närhet.

Någon som kommer in i mitt liv och ska vara i mitt liv bland mina rutiner och saker...
Nja, det lockar inte så mycket. hahhaha

Det känns som att jag har dejtat killar på rutin, att det är något man ska.

Ja, ja... konstigt.. men är som sagt, ändå glad över att jag är så nöjd med mitt liv. :)