Jag bröt i hop...

Det blev tyvärr inget jobbsökande i går....

Jag vaknade 07 av klockan, ställde om den till 08.

08 ställde jag inte om den utan sov tills jag vaknade, vilket var efter 10.

Orsaken...Hade sovit jätte dåligt då jag hade sådan extrem värk i nacken.
Nästan som att muskeln krampade på ena sidan.

Jag gick upp och kände mig låg, insåg att jag har värk varje dag.
Mer eller mindre.

Då jag satte mig i duschen så insåg jag att jag är sjuk.
Jag har en sjukdom...

Jag började bli ledsen....

Jag vet ju att jag har en sjukdom men ändå...

Sen började jag att tänka på min värk, den fanns ju där jämt.

Jag kan inte bara inbilla mig, det kan inte vara brist på träning.
Det gör ju väldigt ont, inte lite, det stör mig i vardagen.

Jag brast i storgråt.

Jag insåg att jag har ont, det begränsar mig.

Jag tänkte:
Jag ska ju söka jobb!
Vem vill anställa mig?
Jag har varit på jobb med smärta, jag har aldrig klagat, jag har bara härdat ut.
Är det så man ska leva? Härda ut?
Hur ska jag kunna bära ett barn i magen med denna smärta?

Osv....

Jag tänkte på att jag måste gå på massage.
Jag vill köpa magnesium då det hjälper muskler mm.
Jag vill köpa probiotika, för det hjälper min tarm.

Jag har mat så jag klarar mig men hur i helvete ska jag ha råd att köpa det jag tänkte på nyss?

Jag grät mer.

Kändes som att jag satt i en rävsax.
Vet inte vad eller hur jag skulle ta mig till.

Ska jag gå till kyrkan?
Kanske skulle jag kunna få ekonomisk hjälp där?

Det finns ju stiftelser som man kan söka pengar hos?

Många tankar snurrade i mitt huvud.

Jag kände starkt att jag ville dela med mig till mina närmsta.
Skulle jag göra det?
Visa min sårbarhet.

Ja, jag vill inte vara ensam om detta.

Så jag skrev till några av mina vänner och min pappa.
Jag skrev även till en nyfunnen vän som har ett stor hjärta.

Jag förklarade att jag hade extrem värk, varje dag.
Jag förklarade alla mina funderingar.

De svarade en efter en.
Jätte fina ord av kärlek och värme....

Jag fick länkar till stipendier att söka.
Jag fick råd.

En av mina närmsta vänner kom hem till mig.
Hon gav mig pengar.

Jag vek upp handen och tittade, hon hade gett mig pengar!

Tårarna började att rinna ner för mina kinder.

Det är alldeles för mycket!

"Det var inte min tanke att be om pengar, det var inte därför jag skrev som jag gjorde!" sa jag.

"Jag vet det! Men jag vill ge dig detta!" sa hon. 

Senare så hörde min pappa av sig, han sa: "Kolla ditt konto sedan."

Han hade satt in pengar.

Herregud! De är ju inte rika som pensionärer.

"Det var inte min mening, att få er att ge mig pengar!!" sa jag till pappa.

"Det vet vi väl! Men vi vill göra detta för dig." sa han.

I dag då jag kollade mitt konto så hade en annan vän satt in pengar.

Jag blir mållös... och ledsen....
Både av tacksamhet och lite skuld....

Men också glad....
Nu kan jag boka massage och köpa det andra jag behöver för min hälsa. :)

En av mina vänner sa att hon inte kan ge mig några pengar och frågade hur hon kan hjälpa.

Jag sa det till henne att min tanke var aldrig att jag skulle få pengar!
Jag vill bara dela med mig, att mina vänner tar emot min sorg, och att hon ska finnas där med närhet och kärlek.

Jag skrev också till några som har tarmsjukdomar och berättade om värken.

De berättade:

En hade reumatisk värk av sjukdomen.
Två andra hade också värk.

En tredje hade fått diagnosen, bechterews sjukdom.

I dag, förutom extrem nackvärk, fortfarande, har jag extremt ont i svanken...

Jag ska till läkare i april och gå till botten med detta...

Killar och jobbsökande

Inte undra på att jag drar mig för att träffa killar....

Nån hade skrivit till mig på en dejtsida:

"Gud vad sexig du är."

En annan skriver:

"Vi kan ta ett glas vin."

Varför jag reagerar på det?
Jo, för att det står klart och tydligt på min dejtsida att jag är seriös, söker något livslångt och att jag är nykterist!

Läser de inte??

En annan kille hade jag chattat med lite, jag kände inte hundra för honom så jag ville inte gå vidare. Jag skrev det till honom varpå han svarar:

"Du är knepig, inte undra på att du är singel."

Min spontana reaktion är att jag blossar upp inombords, av ilska!

Så jävla trött på dessa omogna jävla killar!

Ursäkta..... :)

Vart är de mogna, omtänksamma, gentlemännen?

Jag var inte ute i går.
Jag hade sådan värk benen!
Hahahaha!!

Jag dansade som en tok i fredags så jag får skylla mig själv. :)

Jag är nu redo inför mitt jobbsökande i morgon. :)
Jag ska ju åka till elföretag med mitt cv och presentera mig.

Förberett, mapp med cv:n, block med namn och adresser samt GPS. :)

Sober och dans

I går var jag ute på Sober.

En nykter nattklubb.
Det säljs ingen alkohol och man får blåsa i dörren.

Mårten Andersson har den.

Det var Stephen Simmonds som dj:ade på ena dansgolvet.

Jag var med några vänner men de försvann i bland så jag roade mig själv. :)

Så då stod jag på dansgolvet i flera timmar.

När jag tillslut stannade så kände jag hur ont jag hade i ryggen och i benen. :)

Det fanns en del söta killar men ingen wow effekt direkt....

Mot slutet så tänkte jag, jag dansar och mår bra, vill någon stöta på mig så får de ta för sig.

Minuten efter att jag tänkte så, så var det en kille på dansgolvet som kom fram.
Vi dansade lite och sen frågade han om vi kunde gå ut för att prata.

Visst, sa jag.

Vi pratade lite och han verkade trevlig, han ville ha mitt nummer.

Efter en stund var han tvungen att gå då hans vänner gick.

Jag känner mig inte så jätte intresserad.
Visst han var trevlig...men...suck...

Vet inte vad det är med mig...

Då vi kom till stället så sa en killkompis till mig, "Nu får du ragga och ta för dig."

Näää... jag har ingen lust. tänkte jag.

Borde jag ha låtit bli att prata med den där killen?
Sagt nej, till att gå och prata när han frågade?

Ja, kanske....
Men samtidigt så känner jag att jag följer med lite, go with the flow.
Att se vad som händer i mitt liv.

Ja, ja...

En bra sak han sa till mig, som gjorde mig glad.

"Du ser så glad ut, de lyser i dina ögon."

I dag så blev jag väckt av grannen, klockan var väl 9.30.
Det är inte så tidigt men eftersom jag somnade 03.30 så är det tidigt....

Jag har bara sovit 6-7 timmar och det är för lite för mig i dag.

Vimmelkantig och dåsig så fick jag gå upp.
Kan ju sova nån timme i soffan sen ;)

Det är några som ska ut i dag också, och jag har sagt att jag ska med...

HUR ska jag orka? Hahahaha!

Avslutar dagens inlägg med en selfie.
Tänk vad smink kan göra med en persons utseende, speciellt ögonen. :)

Plan B

Jag mailade bemanningsföretaget som jag var på intervju hos.

Just nu har det inte dykt upp något, skrev hon.

Så då får jag göra plan B nästa vecka, som jag hade tänkt.

Åka runt till företag och knacka dörr.

Jag ska ut på krogen, i dag och i morgon.

Hoppas att det blir kul. :)

Så jävla trött på värk!

Jag är så trött på värk!

Så trött på att jämt ha ont i kroppen och leder.

Det började som tonåring, jämt ont i huvudet och ryggen.

Har genom åren alltid blivit skickad till sjukgymnaster.

"Du måste träna, bygga upp stabiliteten." säger de.

Då jag prövade en kiropraktor några ggr, för flera år sen, så sa jag att jag jämt är trött och har ont och att jag lätt kan sova 10 timmar.

Han svarade att det inte är bra att sova så länge....

Bra svar....

Jag har varit hos läkare och pratat om min trötthet.

Har varit på snarkutredning.

Varit hos läkare för min ryggvärk, "träna" säger de.

Haft hund i nästan 10 år.
Alltid rört på mig, även då jag inte tränat.
Alltid haft arbeten som är fysiska.

För ca 9 år sedan fick jag diagnosen IBD. (Chrons, Ulecerös kolit)
Först nu, tar jag reda på själv, att man får ont i kroppen av dessa tarmsjukdomar.

Dock får man det som en varning, från kroppen, innan ett skov.
Jag har upptäckt att det är så hos mig.

Dock så får jag ont i ryggen, längst ned, på ena sidan.
Har ett diskbråck där.

När jag har ont där så kan jag knappt gå och sova utan värk.
När det tillslut går över, så vaknar jag med värk i axlar, resten av rygg och i nacken.
Jag kan inte röra på nacken helt utan smärta.
Smärtan vandrar alltså.

När jag ska få massage på axlarna av någon kompis så gör det sjukt ont när de tar i mig. 

I bland då jag vaknar så känns det som att jag har varit fastbunden och det gör ont/stelt att börja röra på mig igen.

Jag blir andfådd av att gå i trappor.

Tarmläkaren sa att det inte kan ha med sjukdomen att göra, "Gå till vårdcentralen."

jag gjorde det och de kollade mina lungor, mitt hjärta och min blodcirkulation och allt ser bra ut.

Jag har nu bokat tid på vårdcentralen i april.
Jag är så jävla trött på detta.

Jag är inte gammal, jag är ingen soffpotatis.
Jag borde inte ha sådan här värk!

Och kom inte o säg att jag måste träna...

Jag köper att det är bra att träna, att alla borde göra det.
Jag tror också att jag kanske blir bättre av att träna.

Men!

Detta beror inte på brist på träning!

Jo, en annan sak som de ofta sa för flera år sedan...
"Att jag mådde dåligt psykiskt."

Suck.....

Känns bara som att de har skickat runt mig genom åren....

:)

Jag vill ha jobb

Jag går och väntar på att de ska höra av sig från intervjun jag var på.....

Hon sa ju att de kunde få in jobb i slutet av månaden.

Det är ju nu.

Jag kommer nog maila henne snart och fråga.

Annars har jag en annan plan.

Nästa vecka så ska jag kolla elektrikerföretag på nätet, kolla upp deras adresser och sedan bege mig dit med en massa cvn.

Jag ska gå dit och presentera mig och lämna mitt cv.

Får se vad som händer.

Återblickar ang killen P

Om jag ska vara ärlig, så tog det ett par dagar innan jag kände mig säker.
Säker på att gå ut med hunden på kvällarna.

Visst jag kanske överdriver....
Det gäller killen P.

Men med tanke på min erfarenhet av livet och att jag lätt känner in från en annan person.

Det behöver ju inte vara så att han skulle vara utanför mitt hem, utan det kan ha varit något annat.
Men det kändes i alla fall osäkert ett par dagar efter.

Såhär efteråt när jag tänker igenom alla träffar med honom så ser man saker lite mer annorlunda.
Jag reagerade på dem då, men nu känns det som att jag får en mer helhet.

Tex när vi var på vår första dejt, på restaurang.

Jag sa att jag behövde gå på toa igen, drack en massa vatten. :)

Innan jag reste mig upp så ville jag skoja till det lite, jag pekade på flaskan och sa med skojig röst:

"Jag har faktiskt druckit en hel sådan här flaska." (Det var ju sant dock.)

Han tittade inte ens på mig, såg bitter ut (som han gjorde) och sa allvarligt:

"Jag har inte sagt nåt!"

Jag vill nog hellre ha en kille som skämtar tillbaka eller som åtminstone ler åt mig.

Jag reagerade då men tänkte inte så mycket på det, nu har jag några sådana händelser i minnet.

Så sätter man i hop ett plus ett så får man ett resultat, ett resultat som säger att det var bra att jag avslutade.

Helgens skogspromenad

I helgen tog jag en skogspromenad med hunden.

Jag var också förbi huset som jag bodde i förut.

Lite blandade känslor, lite sorgset, lite ågren, frågor som:

"Varför gav jag upp detta för en lägenhet?"
Jag ville det just då.

Men det kändes ändå ok.
Jag får helt enkelt ta nya steg mot husboende.
Livet pågår ju för fullt fortfarande.

Jag älskar verkligen naturen. :)

 

 

 

 

 

På väg därifrån togs denna bild

"Man ser hela behån!"

Förra gången jag var ute så gjorde jag bort mig....

Jag stod inne på toaletten då en tjej var på väg ut från toan.

Då hon gick förbi mig så såg jag att hennes tröja hade fastnat i ryggen!
Vad jobbigt för henne!

Så jag rusade efter henne för att vara schysst.

"Ursäkta!! Din tröja har fastnat och man ser hela behån i ryggen."
Ropade jag.

Då jag kom fram så tittade hon på mig och sa:

"Den ska vara så...."

Vad pinsamt...Hahhahaha.
Snacka om att jag inte är med i svängarna. :)

(Bilden är hittad på Google.)

Gynekolog

Min gynekolog har gått i pension och barnmorskan där slutar också.

Jag har gått hos dem i flera år...

Nu måste jag ju hitta en ny gynekolog, behöver ju nya p-piller snart.

Tyvärr måste man ju visa upp sin Hello Kitty för att få det utskrivet.....

Känns sådär att slänga fram sin hufsatuvsa för beskådning, för nån okänd. ;)

Avslutet med killen P, del 11

Jag skickade ett sms till honom.

"Jag vill inte träffas mer. Jag har inte de rätta känslorna."

Han ringde upp mig, jag svarade inte.

Efter ca 10 minuter så ringde han igen.

Jag svarade inte.

Jag fick en obehaglig känsla i kroppen...
Han kanske kommer hit om jag inte pratar med honom.

Han verkar ju var en ganska envis person.

Så jag ringde upp honom.

Han sa ganska på engång att han blev ledsen, att det kändes hårt.

Jag: "Ok... jag ville vara ärlig i alla fall...
Jag har känt mig lite tveksam sen början men har tyckt att du var trevlig så jag ville ge det lite till för att känna efter."

Han: "Men tycker du inte att det är lite kort tid att avgöra?"

Jag: "Nej...vi har ju träffats flera ggr, jag hade ju kunnat ta beslutet redan på första träffen men ville ge det en chans."

Han: "Så du har bestämt dig, du vill inte träffas nåt mer alls?"

Jag: "Nej.... Det är ju inte rätt mot dig heller att umgås bara för att jag tycker du är schysst och så går du med känslor för mig."

Han: "Nej det är ju sant... men jag är mållös...inte ofta jag tycker om någon..."

Vi var tyst i några sekunder...

Sen sa vi hej då.

Nu känns det mycket lättare i själen...

Den konstiga dejten med killen P, del 10

Jag har funderat och funderat...blir inte klokare egentligen...
 
Jag har reflekterat på, att då jag ringer honom så svarar han aldrig glatt.
 
I går frågade jag om han ville titta förbi, han var kvar på jobbet och hade en del att göra.
 
Jag sa att vi kunde ta det en annan dag men han valde att stressa för att hinna.
 
Han ringde mig:
 
Han: "Vart brukar du köpa takeaway häromkring?" Han hade inte ätit middag.
 
Jag berättade och sa samtidigt:
"Men ingen mat till mig."
 
Han: "Varför?"
 
Jag: "Jag sa ju det förut, jag har redan ätit middag."
 
Han: "Men du kan äta lite till, eller spara det. Jag vill inte äta själv."
 
Jag: "Men jag vill inte ha något, dessutom har jag haft skov och då äter jag väldigt strikt mat, det vet ju du. Jag kan äta lite torkade frukter med dig så slipper du äta själv."
 
Han kom hit, satte sig och skulle börja äta, då sköt han fram en liten låda till mig.
 
Han: "Pommesfrites äter du väl?"
Jag: "Nej, det gör jag inte...."
Kan han inte ta ett nej? tänkte jag.
 
Han: "Ok, jag köpte denna till dig för jag tänkte att du kunde äta det i alla fall, jag hatar att äta själv."
 
Jag: "Men jag sa att jag äter speciell mat nu och jag sa också att jag kan äta lite med dig av det jag har hemma."
 
Jag kände att jag blev lite irriterad.
Detta är inte första gången jag måste "övertala" honom.
 
Nästan direkt då han satt sig för att äta sa han:
 
"Varför sa du att du bodde på våning 5 för?"
 
Jag: "Va? Det sa jag inte, jag sa i mitten."
 
Han: "Men då sa du att du bodde i port nummer 5."
 
Jag: "Varför skulle jag säga det för när jag inte bor i nummer 5?"
 
Han: "Jag vet inte...fick för mig att du sagt det..."
 
Jag kände hur jag blev reserverad....
 
Det kändes krystat och jag kände mig inte avslappnad.
 
Jag iakttog honom och kände att jag inte var ett dugg intresserad.
 
Efter ett tag sa han:
 
"Hur är det?"
Jag: "Jo.. Det är ok."
Han: "Du verkar besvärad?"
Jag: "Lite kanske, men det behöver ju inte bero på dig."
 
Jag drog en lögn....Vad ska jag säga?
Att bli ställd mot väggen sådär.
Han är verkligen känslig och känner av situationer.
 
Han pratade på om sitt ex, att hon hade hela vårdnaden.
Som han har berättat tidigare.
 
Han sa att det inte beror på att han har varit otrogen eller slagit eller något sånt.
(Som han också sagt tidigare.)
 
Han: "Jag vet att du är misstänksam och det är klart folk blir det, de undrar vad man har gjort för att den ena föräldern ska ha hela vårdnaden.
Men det är inget konstigt, jag lovar."
 
"Jag letade faktiskt fram papperna för att visa dig någon dag.
Det står bara att, av enklast anledning så är det bättre att vårdnaden finns hos henne.
Sen står det litet längre ner, att hon var rädd för mina aggressioner.

Men hade jag gjort något så hade det stått överst på pappret, det hade verkligen synts.
Nu står detta långt ner och det var en grej hon tog till för att få vårdnaden."

"Om det är nån som har gjort nåt så är det hon. Jag har sparat foton på hur hon har rivit mig i ansiktet, tänkte att det kan vara bra att spara."

Jag visste inte vad jag skulle tro...
 
Vi pratade på och han började fråga mig saker.
Vi kom in på mitt ex och han var intresserad av att höra om det.
När jag berättat en del så avbröt han mig och frågade:
 
"Har du fortfarande känslor för honom?"
 
Jag svarade nej men fick en konstig känsla...
Varför frågar han sånt nu?
 
Han frågade saker och jag berättade, han ville veta om jag hade haft dumma pojkvänner och blivit slagen. För att han misstänkte det.

Han har nämligen sett att jag har blivit misstänksam/reserverad mot honom då han berättat om vårdnaden, mm, förut.
 
Han frågade om jag verkligen tror sånt om honom, jag frågade då om jag skulle vara helt ärlig.
Han sa ja.
 
Jag sa att jag har uppfattat honom som att han ser arg ut.
Jag sa att jag vet att vissa människor ser ut så, men ofta så beror det på att de är tunga om hjärtat.
 
Han: "Vaddå tunga om hjärtat? Jag förstår inte."
 
Jag: "Oftast ser man på utsidan, vad en person känner på insidan.
Är man lätt om hjärtat, glad och nöjd med livet, tänker på bra saker, då syns det på ens utseende.
Är man tung om hjärtat, tänker negativa saker eller känner sig pressad och stressad, så syns det.
Man ser sammanbiten ut."
 
Han: "Jag har aldrig hört det förut, att jag ser elak ut.
Mina vänner säger, då vi är ute att jag inte ska se så dryg ut, men elak...
Jag mår inte dåligt över nåt."
 
Jag: "Jag sa inte elak...."
 
Han repeterade ordet, elak, säkert 5 ggr och jag fick rätta honom.
Jag sa inte elak, elak och ser arg ut, är två olika saker.
 
Sen från ingenstans sa han: "Jag är uppfostrad att ta hand om min kvinna, hålla upp dörrar och så, det är bara så som jag är."
 
Jag tänkte, varför säger han det?
Försöker han säga bra saker om sig själv nu för att han är osäker?

Jag fick också en känsla, som jag haft förut, att han säger små saker för att få sig själv att låta bra i mina öron.

Kort därpå så sa jag att klockan var mycket och han reste sig direkt och sa att han skulle gå så jag fick sova.

När han tog på sig skorna sa han:
 
Han: "Så du vill sluta att träffas eller?"
Jag: "Va? vad fick du det i från?"
Han: "Nä, bara tänkte på det du sa...att jag ser elak ut och allt sånt."
Jag: "Jag sa inte elak......."
Han: "Nä, ok."
 
Vi kramades hej då och han gick.
 
I dag, efter blogg skrivandet, känner jag att jag inte vill längre.....
Känner inget som helst behov av att träffa honom igen....

Jag ska tala om det för honom.
 
 

Mail från intervjuaren

Det har nu gått en vecka sedan jag var på intervju.

Jag mailade till henne i går och frågade hur det har gått.

I dag fick jag ett svar:

"Hej Rebecca

 

Tack för ett trevligt möte förra veckan.
Vi har inget konkret förslag idag att erbjuda.
Tror att några kunder kommer behöva personal mot slutet av månaden men måste vänta in besked på den punkten. Hör av mig så snart jag vet mer :)"

 

Hon tackade för ett trevligt möte, inte illa. ;)
Dessutom gjorde hon en smiley gubbe. Hahhaha!

Säger egentligen inget alls men liiiite positivt känns det. :)

Killen P, del 9

Jag och killen P pratar och messar varje dag.

Vi har fortfarande inte setts än, som vi skulle för nån vecka sen.

Jag tänkte att vi skulle göra ett nytt försök denna vecka, med att han kommer upp till mig.

Eventuellt i dag.

Jag gillar att prata med honom, börjar förstå honom bättre nu.

Han är jätte engagerad i mitt liv och lägger allt jag säger, på minnet.

Jag har ju ingen servo på min bil längre, den gick sönder för nåt år sedan.

Då har han kollat upp detta och berättade i går att man kan ta ut den och löda om, fixa nya delar osv, osv.
Han sa också att han kan göra sånt.

Då jag berättade om min sjukdom så hade han ägnat nästkommande dag till att läsa massor om den på nätet.

Vi har bara setts ca 4 ggr, vi har inte ens gjort någon som helst tillstymmelse till närmanden.

Ändå så visar han så mycket intresse för mig och mitt liv.

Annorlunda..... :)

Men det stora testet, anser jag, är hur han klarar min hund....

Tarmsjukdom på, Fråga doktorn.

I går, på programmet, fråga doktorn, så pratade de om Chrons.

Intressant, men måste säga att de bara visar en sida.

Många tror då att det bara är på det sättet de säger att det var.

Det var en tjej som pratade, som har Chrons.

Hon sa att hon blev bra då hon opererade bort tjocktarmen.

Som att problemet "bara" ligger i tarmen...

Nä, det är immunförsvaret som angriper sig självt.

Visst, vårat immunförsvar sitter i tarmen och det är en tarmsjukdom.

Förstå mig rätt, men jag vet också folk som opererat bort tjocktarmen och där sjukdomen har spridit sig till tunntarmen istället.

(Jag vet massor med människor som har blivit friska av att ändra sin kost också)

Sen sa hon, att de med tarmsjukdom har svårare att bli gravid.

Va?!

Aldrig hört det!

Så jag googlade och hittade detta:

http://www.gastrolab.net/s07ibds.htm

Så de tog upp tarmsjukdomar väldigt kort och gav inte all info, vilket i sin tur säkert skrämmer många.

Tycker inte om när de gör sånt!

Min åsikt om filmen, "Fifty Shades Of Grey."

Jag såg nyss filmen "Fifty shades of Grey".
 
Miljoner med känslor for genom mitt huvud och i mitt hjärta efteråt....
 
Det har skrivits så mycket om den, så jag ville se den och känna efter vad jag tyckte.
 
Jag vet inte vad jag tyckte....
 
Jag känner mest tomhet och sorg nu efter att ha sett filmen....
 
Det börjar med att han och hon möts.
Han är rik, charmig och har ett sug i blicken.
 
Vem faller inte för det?
 
Han lockar henne och ger henne gåvor, såsom en bil.
Han kör henne i en helikopter, osv.
 
Ja, vem vill inte ha sånt?
 
Men...
 
Killen har problem med närhet.

Helt klart.
 
Han har ett "lekrum" och har S&M eller vad det nu kallas....
 
Han träffar en tjej som är oskuld, aldrig varit nära en kille.
 
Hon är sårbar, mjuk, känslosam, ömsint.
 
Hon försöker att röra vid honom, smeka hans kind.... hon får inte det.
 
Jag har varit där...
Jag har haft ett förhållande med en kille som också var så pass "förstörd".
 
Han gillade inte när jag skulle smeka hans kind, när jag ville ge honom kärlek...
 
"Gör inte sådär!" suckade han och tog bort min hand.
 
Tjejen i filmen är känslig och han är kall.
 
Hennes sätt, mot honom, gör att han håller på att förändra sitt sätt, vilket han inte gillar.
 
Han vill att hon skriver på ett kontrakt.
I det så står det bland annat hur hon ska bete sig mot honom och att hon är undergiven honom.

Hon säger dock i från, när han gör något hon inte vill.
Hon ifrågasätter också hans sätt, vilket gör honom förvirrad.

Hon undrar varför han inte kan ge och ta emot "vanlig" kärlek.
Gå på dejter, sova i hop, osv. Vilket han inte vill...
 
Ingen annan har lyckats få honom att känna så som han gör för henne.
 
I sexscenerna sitter jag och spänner mig, inte för att det är lustfyllt.
 
Jag gillar inte sådan typ av sex och jag har varit med om tillräckligt mycket maktspel i mitt liv....
 
Då hon, i slutscenen, ligger på ett bord och han slår henne....
(med ett skärp)

Hon grät och härdade ut, när han var klar så sa hon att han aldrig skulle komma nära henne igen.

Så gjorde det ont i mig att se hennes smärta...
 
Jag vet hur det känns att vara ett "offer".
Det var lätt att kliva in i den rollen då jag satt där och tittade på filmscenen...
 
Jag minns hur hjärtat blödde...
Hur det gjorde ont ända in i själen...
Hur jag grät....
Jag tyckte att livet var så ledsamt...
Varför jag....? Varför skulle jag vara i denna sits....?
 
Den scenen i filmen fick mig att slungas tillbaka i tiden...
Minnas alla dessa känslor....

Jag inser att det kommer att finnas tjejer där ute, som ser denna film och tror att de kan ändra en killes beteende med sin kärlek...
Tjejer som inte älskar sig själva...

Jag trodde det då jag var yngre...
Att jag kunde ändra en kille med min kärlek.

Vad leder det till?
Smärta, sorg, tomhet och ingen respekt för sig själv....

Detta var första filmen och det kommer en del två.
Hur många delar som ska göras, det vet jag inte.
 
Men den lämnade mig med sorg och en känsla av tomhet....
 

Killen P, del 8, jobb och skov

På intervjun gick det bra.

De kommer att matcha mig mot kunder/jobb som kommer in.

Oftast brukar tydligen elfirmor ta över personen sen efter nåt halvår.

Jag fick ett litet skov...
Suck...

Kan vara Alvedon och migrän eftersom jag redan hade en känslig slemhinna i tarmen.

Kan också vara en kombination med potatis chipsen jag åt...

Innehåller bara potatis, salt och fett.
Men fettet är dåligt och dessutom upphettat.

Jag avbokade träffen med killen P i onsdags.
Det kändes inte alls bra.

Kändes nästan som att jag var på väg att bryta helt.

Sen i går, torsdag, så pratade vi på telefon.

Han hade förståelse för sjukdomen och hur man kan må, att man inte känner sig social, mm.

Då kände jag att jag tyckte bra om honom.

Jag vet inte varför jag pendlar....
Får se vad som händer.

Killen P, del 7

I går pratade jag och killen P i telefon.

Vi kom in på min pappa och jag kände att jag ville berätta hur det låg till.

Jag sa att min pappa är gift, med en man.

Han sa:

"Ja, ok? Jag har inget emot det."

Jag svarade då:

"Du, jag skiter fullständigt i vad folk tänker!
Detta är en del utav mig och jag älskar min pappa och min styvpappa."

Han blev nog lite ställd och jag kom på mig själv om att vara lite sträng.
Men skitsamma! :)

Jag förekom honom, istället för att få frågan om att gå ut och äta i veckan, som han föreslog förut, så frågade jag om han ville komma upp till mig i kväll.

Jag vill se hur allergisk han är.....

Jag har kommit på att jag försöker hitta saker som är svåra att hantera för honom.
Så svåra så att vi inte kommer fortsätta dejta.

Varför vill jag inte det?

Varför försöker jag hitta anledningar till att dejtande ska ta slut?
Hitta anledningar till att han inte längre ska vara i mitt liv?

När jag gjorde så förut i mitt liv, så var det för att jag verkligen ville att det skulle ta slut, med ett förhållande. Jag kunde inte bara, göra slut.
Jag försökte hitta anledningar till att vi inte kunde vara i hop.

Är det så nu? Eller är det något annat?

En del av mig är tveksam..... vet inte riktigt varför...

Jag är en glad person, lättsam.
Då jag pratar med honom så dör mitt lättsamma, glada ut...

Det ska alltid pratas så allvarligt med honom, typ.

Så vi får se, om det är något som går över, eller inte.

Man kan och ska absolut vara allvarlig, men jag tar inte så hårt på saker jämt.
Man kan prata om allvarliga saker, på ett glatt sätt, ett lätt sätt.

Vet inte hur jag ska förklara....

I vilket fall som helst...
Jag vill inte att min personlighet dör ut pga någon annan.

Jag vill vara den jag är. :)

"Hoppas att du dör av din sjukdom!"

Då jag vaknade i dag så kom jag att tänka på ett ex till mig.

När vi nådde våran kulmen, eller vad man säger.

Jag hade verkligen stålsatt mig och höll fast vid att det var slut.
Att jag ville att det skulle vara slut.

Han hade väl gjort slut varje gång vi bråkade, men denna gång var det jag som stod för beslutet.
Det tänkte jag hålla fast vid.

Min mobil ringde.

Han: "Jag är framme nu, vart är du? Ska inte du hämta mig?"

Han hade varit på kryssning med jobbet.

Jag: "Nä, varför skulle jag det? Vi har inte sagt något om det."

Jag kämpade mot rädslan.

Han blev sur och vi la på.

Jag hade gjort slut och han skulle bo kvar några dagar tills han visste var han skulle ta vägen.

Jag minns inte hela denna kväll, bara de jobbigaste sakerna.

Vi satt i soffan efter att han hade kommit hem.
Jag pratade med honom och han svarade inte.

Efter några försök utan respons så tog jag min fot och petade till honom i sidan och sa:

"Jag pratar faktiskt med dig."

Han vände sig om snabbt, lyfte sin hand och tog sats.

Han bromsade handen precis innan mitt ansikte så örfilen blev inte så hård som den kunde ha blivit.

Jag minns inte vad som hände där emellan, men sen sa han:

"Jag hoppas att du dör i din sjukdom!!"

Jag kände hatet i mig, växa, jag ville att han skulle ut ur mitt hem.

Jag skrek åt honom att han skulle: "Ut, bara ut!!"

Tårarna sprutade.

Han skulle börja packa och jag var på krigsstigen.

(I detta förhållande så lockades min ilska fram, jag hade aldrig visat min ilska tidigare.
Så det var både bra och dåligt...)

Minns att han stod i badrummet och jag blockerade utgången.

Han tog tag i mig och lyfte mig för att flytta på mig.

Dock så klämdes min arm i dörröppningen, så jag skrek:

"Min arm! Min arm!"

Han var så upprörd så han hörde inte det, varpå jag borrade in alla mina naglar i hans arm.

Han hade ett ärr i flera månader efter det....

Jag vet inte om han åkte den kvällen, men det var slut i några månader efter detta.
Dock hade vi lite kontakt och gjorde ett försök igen.

Det var något som hade hänt.

Tiden utan honom hade börjat få mig att inse, att jag inte skulle vara med honom.
Jag hade börjat bli stark i mig själv.

Vi höll väl i hop några veckor, men sen ville jag att det skulle vara slut.

Jag minns den dagen då han tog sina saker och gav mig min nyckel tillbaka.
Allt gick lugnt till.

Jag minns...

Att stänga dörren efter honom.

Att se honom från fönstret, hur han gick till sin bil med sin packning.

Att hålla min extranyckel, som han hade haft, i min hand och låsa dörren efter honom.

Vilken känsla det var.
En sten föll från mitt bröst.

Jag kände mig "räddad" på något sätt...