Vi gjorde slut

Jag hade tagit ett beslut i dag, jag kände det så starkt i hela kroppen.

Jag ringde honom på förmiddagen och frågade om han kunde ringa upp mig från internet.

Jag sa ju en vecka, men jag hade bestämt mig och ville prata med honom nu redan.

Han ringde upp senare.

Jag frågade om han hade tänkt något på oss, "Jag vet inte". sa han.
Men något måste han ju ha tänkt. "Jag vet inte, jag har varit upptagen."

Blev något irriterad men skärpte mig och fortsatte på mitt spår som jag hade tänkt.

"Du vill inte ha barn med mig och inte heller gifta dig, eller?"

"Nej" sa han.

"Är du helt hundra på detta nu, helt hundra?" sa jag.

"Va? Ja, nej, inte vet jag, vad jag känner nu i alla fall."

"Ok, men då är det lika bra att vi gör slut för jag vill verkligen ha en familj.
Jag kommer aldrig att välja bort det." sa jag.

Sen vet jag inte hur vi kom in på det men han var sur igen och pratade om hur illa jag hade bettet mig.

Jag sa till honom att jag aldrig, aldrig får en chans att berätta min sida av historien.
Det finns alltid två sidor till en historia, sa jag.

"Du måste kunna lära dig att lyssna på den andra personen och försöka att förstå.
Du utgår bara i från hur sårad du blev och hur dåligt du har mått.
Du har också fått mig ledsen och sårat mig."

"Jasså minsann? säg vad jag har gjort!! Vad har jag gjort som är fel?!"
Sa han surt.

"Men, snälla...
Jag har försökt att förklara detta för dig flera ggr men du avbryter bara mig och pratar om hur mycket jag har sårat dig.
Så vad vill du mig?! Vad vill du mig!?
Vi har pratat i en vecka och det enda samtalen går ut på är att du sitter och säger hur mycket fel jag har gjort! Jag tänker inte sitta här i telefon med dig och ta detta från dig igen!" sa jag.

Vi lugnade oss och han sa, "ok, berätta då, jag ska va tyst."

Jag berättade, från början, hur han var annorlunda redan på Arlanda, men bad om ursäkt sen, vilket jag tog emot.
Sen hur han sa till mig efter andra dagen att han verkligen bestämt sig för att inte ha barn eller gifta sig. Hur det sårade mig, hur jag hade väntat på honom i 3 månader och trodde att våra liv skulle börja då han kom tillbaka, och så får jag detta slängt i ansiktet.
Hur ledsen jag var i flera dagar efter hans ord, "Det är nu upp till dig. "
hade han sagt efter.

Han hade varit hemma i 3 dagar, jag frågade om vi kunde spendera lördagen i hop, han sa ja.
Jag köpte lunch med mig hem och stressade från jobbet, möts av honom där han säger,
"Bli inte ledsen nu, men min polare har ringt, jag vill träffa dem, en promenad är ju inte viktig,
det kan vi ta sen."

Jag blev jätte ledsen, alla känslor låg ju så ytligt hos mig, att jag väntat på honom i 3 månader,
att han sa som han sa om barn när han bara varit här i två dagar, allt detta, jag kände mig oviktig för honom. Så kom alla känslorna på engång.

Han blev förvånad och arg av min reaktion, han vräkte ur sig,
"Jag tror inte att vi kan leva i hop".
Jag har ju redan svårt att lita på folk, han sa jämt att vi ska hålla i hop,att man inte bara gör slut och sen slängde han ur sig detta?

Det var då jag frågade om det där med uppehållstillståndskortet, ja ni vet ju, jag skrev om det förut.
Då bröt helvetet lös och han var borta från 14.00 till 04.30

Efter den kollisionen så var inget sig likt mellan oss.
Han gick ut ofta, var kall, hörde ej av sig mm, mm.

Jag försökte nu berätta allt detta för honom, lugnt och sansat.
Hur ledsen jag var då och att jag alltid velat rätta till allt.

Hur jag ringt och messat honom, hur jag bett honom att snälla komma hem så att vi kan prata om vår relation och få allt att bli bra igen. Men nej, han ville inte.

När jag hade berättat allt, så var han tyst en stund, sen sa han,
"Ok... men jag vill inte leva så, hur du är, att inte lita på en, trust ska finnas i en relation,i sånt fall om man är särbo, men det vill ju inte du och jag vill inte tillbaka till den där lägenheten."

Då sa jag, "Ja men då är det slut då, då kan vi inte vara ihop.
Du kommer alltid att stöta på problem och att man blir sur på folk, din familj, dina arbetskamrater, vänner och din partner."

Han: "jämför inte vänner, familj mm med en partner, det är skillnad."

Jag: "Ja men då tänker vi olika där... sen krockar vi också ang kultur, hur kära vi än var i början så stöter man på saker i en relation sen som man inte sett."

Han:"Nä, så länge man har kärleken så talar man samma språk."

Jag:"Jag kan inte hålla med om det, men då är vi olika där också.....
Men hur ska vi göra med det praktiska?
Dina tröjor och väskor du lämnade, ska jag ge dem till din kompis?"

Han:"Jag vet inte...gör vad du vill, eller så har du dem kvar och så kan jag komma och hälsa på och kolla dem."

Jag:"Nja.... jag tror inte att det är så bra om du ska hälsa på mig...."

Vi kom fram till att jag ska spara väskorna för eget bruk och lämna de få kläderna till second hand.

Jag sa att om han vill komma och bo här i Sverige igen så måste han anmäla sig på skatteverket igen.
"Du har ju trots allt 2 år här och du kan ju ändra dig om nåt år och vilja flytta tillbaka hit."

Han:"Nä, jag kommer aldrig tillbaka...."

Vi satt tysta ett litet tag.

Jag:"Jag vill tacka dig i alla fall för denna kärlek som jag fick av dig, och allt annat som du har gjort.
Verkligen!"

Han sa samma sak tillbaka och sen sa han, "Hälsa alla så mycket, krama din pappa."
Då började jag att gråta....
Det kändes så sorgligt....

Jag sa det till honom, "Jag trodde verkligen att du skulle vara den kille jag skulle haft min framtid med..."

Han var tyst....

Han sa sen att jag är en fantastisk tjej, och att jag ska vara rädd om mig.

Vi var tysta.

Sen skulle vi avsluta samtalet, men det var svårt att säga hej då.

Han sa lågt, "Varför jag blir tyst är för att jag inte vill börja gråta här på gatan."

Vi var tysta....

Sen sa han, Bye...

Jag sa, Hej då...

Bye....

Hej då, hej... och så la jag på...