Han ringde, igen

Han ringde igen.

Han sa så mycket, det var så dålig mottagning, dålig engelska, bra engelska egentligen men man kan inte uttrycka sig ordentligt när man inte kan alla ord.

Han sa att det svåra i Sverige var att alla verkade vara så "kalla".
Det kändes inte som att det kom äkta känslor från folk, de ler lite men menar det inte till hundra.

Som när man är i en butik, när butiken ger service till kunder, så kändes det, sa han.

I hans land så är folk mycket mer varma och hans familj skrattar ofta.

Han sa sen att det skulle inte fungera mellan oss för att vi tänker så olika.
Då blev jag lite ledsen, jag sa till honom att, förut så sa han ju jämt att vi va så lika, vad har hänt?

Han fortsatte:

"Jag har tänkt på hur mitt liv skulle vara med dig, att du slängde ut mig, ska jag behöva vara orolig för att nåt sånt ska hända igen?"

Jag blev paff och svarade:
"Va?! Jag slängde inte alls ut dig, jag skulle aldrig göra så för att man bråkar! Det var ju DU som ville lämna mig. Allt det du sa."

"Ja, men jag sa att jag bara ville åka hem för att se om det skulle kännas annorlunda, jag hade ju tänkt lämna kvar mina saker. sa han

Han fortsatte:

"Du vill ha en kille som sitter hemma med dig hela tiden." sa han.

Jag sa att det stämmer till viss del, men inte så drastiskt som han får det att låta.
Jag vill dock inte ha någon som springer ute på nattklubb hela tiden.

"Jaha, vad för liv får du där hemma då?" frågade jag.

"Jag kan göra vad jag vill, resa när jag vill, osv."
"Sen så vill du ju ha barn och gifta dig framöver, och det vill inte jag.
Vad ska du göra då? Göra slut med mig?" sa han

"Jag hoppades väl på att du skulle ändra dig eftersom du sa att du verkligen ville leva med mig och du sa att du ev kanske skulle ändra dig."

Jag sa att jag tror visst att han kommer att skaffa barn med någon framöver.

"Sen är det allt du har sagt som fick mig att känna att jag inte vill ha det så i mitt liv." sa han.

Jag sa: "Så, om jag förstår dig rätt...
Du vill inte ha en relation med mig för att jag vill ha barn, att vi tänker olika och att jag sårar dig med mina ord."

"Nä, det spelar ingen roll ang allt det där egentligen...
Det är hur du var och hur du sårade mig, ett sånt liv vill jag inte ha.
Jag vet att jag inte haft någon relation förut men jag tyckte att jag gjorde en sak bra alla fall och det är att jag aldrig höjde rösten till dig eller sa taskiga saker, jag tänker alltid vad jag ska säga."

Hans pengar på telefonen började att ta slut igen.

Han sa:
"Vi måste prata vidare, jag ska försöka ringa dig senare via internet,
om det inte fungerar så kommer jag att ringa i morgon."

Jag känner inte riktigt igen honom, visst han känner väl inte igen mig heller.
Man hinner väl inte visa alla sina sidor för någon på 6 månader.

Jag får ändå känslan av att allt är mitt fel.
Jag VET att det inte är det, men samtalet med honom får mig att känna så.
Hans ord får mig att känna så.

Varför kan ha inte se att det är bådas fel till att man tjafsar?
Varför kan ha inte se att man tjafsar, är olika, pratar om det, löser det och går vidare, tillsammans?

Jag må ha sagt puckade saker då han var här, som om uppehållstillståndet,
att jag inte litar på honom hundra, osv.

Men man lär ju känna varandra och många går igenom dessa faser i en relation för att lära sig hur den andra funkar.

Saker och ting kan inte flyta på av sig självt på engång, man krockar alltid med folk, oavsett om det är familjen, vänner, jobbarkompisar mm.

Jag vet inte vad jag känner nu....
Blev lite paff över hans sätt att resonera....