Avskyr ovisshet...

Jag vet varken ut eller in.

En del av mig känner att han är omogen...
Inte på ett negativt sätt, inte alls.
Det spelar väl ingen roll om någon är det.
Den gången det dock är viktigt att INTE vara omogen, är när man kommer till sånt här i en relation...
Man bör kunna prata.

Jag känner samtidigt att han faktiskt kan behöva längre tid på sig än mig att kunna ta tag i saker och gå vidare.

Så att ge honom en tidsfrist på en vecka kanske är för lite.
Bara för att jag vill det så är det ju inte säkert att han vet något svar då.
Fast han kommer ju inte med nåt förslag själv.

Jag kan tycka att det inte borde vara så svårt, vill han vara med mig, älskar mig, då är det bara att komma över allt negativt, prata med mig om hur han vill ha det och hur vi ska gå vidare.
Åka tillbaka till Sverige snarast, inom ett par dagar och ge sig fan på att försöka.

Sen tänker jag in mig i hans situation, han trivs där, han älskar mig men är rädd för att jag ska "slänga" ut honom igen, rädd för att det blir slitigt i Sverige, osv.
Mycket rädslor som gör att han inte bara kan ta ett beslut över en natt.

Men ska jag vänta?

En del av mig säger, "Det är för struligt, du vet vad du vill och hur du vill ha det, han vill inte ha det på samma sätt, så det är bättre att gå vidare, utan honom."

En annan del av mig säger, "Vaddå, ska man göra slut bara för att någon är omogen?
Ska man bara göra slut för att man är oense?
Ska man göra slut för att den andre behöver mer tid?"

Vad svårt....
Jag har ju inte så bra tålamod heller, vill ha svar nu.
Känns som att jag står still och jag vill veta, nu.

Ska vi göra slut eller inte?
Om vi inte ska det, vad ska vi då göra?

Jag vet att jag kan ta beslutet själv men jag vill också att han är "normal" och kan tänka klart.
Att han inte har några agg kvar, så att vi kan prata ordentligt.