Börjar bli tradigt....

Det känns som att det inte finns något mer att säga egentligen om min "sambo".

Det börjar kännas uttjatat.

Han ringde i går igen, vi pratade väl långt över 1 timme.

Han är lättsårad märkte jag, även om vi inte pratade direkt om oss.

Han berättade att han inte riktigt kan slappna av eftersom det är struligt i hans land.
Han hoppas på att det blir lugnt men det är tydligen fler som vill vara ledare för landet.

Han sa att det var delvis därför han ringde mig, för att han har saknat att prata med mig.
Han har ingen annan han känner sig så avslappnad med och kan prata om sina känslor med.

Sen saknade han mig och ville höra hur allt var.

Han vill dock inte bo med mig om vi skulle fortsätta förhållandet, för att han tycker att jag är för misstänksam och tror saker om honom som inte är sanna.
Han tänker då att vi kan vara särbo så blir det inte något sånt som är jobbigt.

Jag småskrattade och sa att, då kommer det förmodligen bli värre. ;)

Jag sa att mycket av mitt sätt berodde på hur han var också, att det triggade mina dåliga sidor.
Man måste hjälpas åt.

Sen sa jag att om man jämför ett förhållande med en kaka eller tårta som innehåller massa olika saker, så kan man inte bara plocka ut det man tycker bäst om.
I ett förhållande får man ta alla bitar, även de mindre goda.

Det handlar om att man ser till alla de positiva sidorna en person har.

Jag sa till honom att han har sårat mig, men jag har alltid varit kvar, eftersom jag vet att ha inte gör saker för att vara elak.
Så fungerar det i en relation.

Men han har inget att jämföra med och känner han såhär så är det så han känner.

Jag sa att det aldrig kommer att fungera, det är inte så jag vill ha en relation, som särbo.

Sen vill han ju inte ha barn.

"Jag vill ha min frihet, jag kommer aldrig att vilja ha barn." sa han.

Det tror jag inte på, han är ung, om 10 år så sitter han där med barn, ja, ja....

Jag sa till honom att han inte kan ringa mig nåt mer.

Han blev sårad.

Jag sa till honom att om jag ska försöka att glömma honom så går det inte att han kontaktar mig.

Han verkade förstå.

Jag mår inte dåligt över detta, visst saknar jag honom då jag tänker på det.
Men är jag ledsen så är det nog för att jag trodde att livet skulle se annorlunda ut.

Att jag VILLE att det skulle vara annorlunda.

Men det är bara att bita i det sura äpplet och ge sig upp på hästen igen.