Det ringde....

Jag satt och tittade på en film.

Jag hade bestämt mig för att inte gå ut i kväll.

I filmen grät tjejen och sa att hon saknade sin kille, hans händer, sättet han kramade henne på, osv.

Jag kände att jag blev lite sorgsen...

Efter nån minut så ringde min telefon, det var han.

Han frågade mig direkt hur mycket skulder jag har till csn.

Han sa att han kanske gör ett jobb där och då om allt fungerar bra så vill han hjälpa mig med de pengarna.

Tårarna började rinna ned längs mina kinder.

"Varför?" frågade jag.

Han svarade:

"För att du betyder jätte mycket för mig och det känns självklart att hjälpa dig."

Vi var tysta.

Sen började vi att prata lite lätt, han frågade direkt hur min pappa mådde.

Jag frågade om han hade tänkt nåt på mig, oss, denna vecka eftersom han ringer nu.

"Jag kände att jag ville höra din röst, att jag ville prata med dig."

Sakta kom vi in på bråken som var.

Jag sa: "Förstår du att du sårade mig också, och att du inte hjälpte mig och min osäkerhet genom att sticka iväg och inte komma hem även då jag bad dig och sa att jag ville fixa till allt?"

Han sa: "Jo, men förstår du att du stötte bort mig med dina ord, när jag kom hem så var du bara misstänksam och då känner man inte direkt att man vill fixa förhållandet, man blir bara irriterad och vill bort."

"Jo, men någon måste börja någonstans....." sa jag.

Vi pratade lugnt och verkade förstå varandra.
Dock sa vi bara det där om "bråken", inget annat.

Han sa också att det är negativt att han är så känslig och då menade han ang alla situationer i livet.

Jag frågade sen: "Saknar du att vara här?"

Ja, det gjorde han, vi var tysta igen.....

Han frågade om jag hade sålt och slängt hans saker.

Nej, något i mig vill inte göra det ännu.

Sen hackade det i samtalet och bröts hela tiden.

Han ringde sen upp mig från sitt vanliga nummer och sa att det inte gick att komma ut på internet.

Sen bröts det också....