Jag mötte en av mina grannar.
Hon frågade om min sambo och var inte förvånad när jag sa som det var.
Hon berättade nämligen att hon hade träffat på honom strax innan han drog.
Han var gråtfärdig och hävde ur sig allt.
Han visste inte hur han skulle göra, stanna eller åka.
Han hade inga vänner här.
Framtid var viktig för honom, med utbildning och arbete.
Han älskade ju mig.
Han hade två veckor på sig att svara ja till den där utbildningen som ledde till jobb för ett oljeföretag, svarade han inte ja så försvann platsen och det var ju viktigt för hans framtid.
"Du vet ju själv, du har ju precis gått en bra utbildning." sa han till min granne.
"Ja, men det finns jätte bra utbildningar i Sverige som leder till bra jobb." sa hon.
Jag blev alldeles stum då hon berättade detta....
Så, det var därför han var stressad, jag tyckte väl att han var jätte stressad i sättet, att han måste åka "nu" på stört. Så kände jag, men då vet jag nu....
Det var pga utbildningen.....
Pressen från hemmet tror jag....
Hans pappa hittade ju denna utb till honom, hans pappa sa jämt att det är viktigt att ha en bra utb och bra jobb.
Det gör lite ont i mig....
Han slets mellan detta och kärleken till mig...och detta vann.
Delvis för att JAG slängde ut honom då eller? han sa ju det förut...
Så det var jag som drev honom bort från mig?
Det var mitt fel att han åkte?
Nej, det köper jag inte, nog för att hans ord får mig att känna så,
men man har alltid ett eget val.
Det var nog enklare för honom att göra ett val när jag "slängde" ut honom.
Trist...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar